Nycirkus
Fauna
Konstnärligt team: Fauna Circus
Medverkande: Arthur Parsons, Matthew Pasquet, Imogen Huzel, Rhiannon Cave-Walker, Enni-Maria Lymi, Geordie Little
Livemusik: Geordie Little
Nolia city Konferens, Christinasalen, lördag 29 februari
Vad vi därmed får bevittna är en strålande kreativ föreställning i gränslandet mellan dans och abstrakt akrobatik, allt inramat av levande livemusik signerat kompanimedlemmen Geordie.
Kanske är det främst den lekfulla humorn som utmärker ”Fauna”. Med finurliga blickar och ett fantastiskt skådespeleri utforskar kompaniet klumpigheten i akrobatiken, vilket skapar dråpliga situationer som levereras med en konstnärligt genomtänkt briljans. Mer än storstilade akrobatiska konster finner vi här ett fokus på detaljer, på den komiska situationen som sådan. Små, enskilda rörelser skapar skratt hos publiken från första sekund.
Ändå är ”Fauna” ingen renodlad komedi. Insprängd i de komiska upptågen finns också ett djupt allvar, en konfrontativ dimension och ett mörker som lyser genom föreställningens humoristiska yta. Kroppar stöter ihop, de slingrar sig ur, växer sig runt. Här finns kärlek och erotik, tävlan och konkurrens, men också sårbarhet och längtan. Inuti detta känslomässiga virrvarr av möten finns en ensamhet som skildras med en desperation som är hjärtskärande. Man kan prata om växtvärk, om en plågad kamp, om svårigheten i att synas och hitta samhörighet. I en plågsamt angelägen skildring följer publiken kampen för att ställa sig upp, för att resa sig igen och hitta sin plats i gruppen.
Det finns många inslag värda att nämna. Trapetsscenerna utförda av kompanimedlemmen Enni är strålande i sin humor, likaså de mer dansanta delarna i föreställningens inledning. Solonumret av Imogen är bländande i skönhet och stämning. Klarast i minnet kvarstår Matt, som med sin muskelplågande karaktär förmedlar den tidigare nämnda ensamheten. Med en snudd på utomvärldslig koncentration är det Matt som verkligen sätter föreställningens komik i kontrast till något djupare och mörkare, något malplacerat och desperat. Det är vemodigt och vackert, och koreografiskt och kompositionellt briljant.
Jag älskar nycirkus, och ”Fauna” är en av de bättre föreställningarna jag sett inom genren. Jag sällar mig villigt till hyllningskören av både svenska och internationella kritiker. Vill ni se nycirkus när den är som bäst, då bör ni se detta. På ett lika lekfullt som poetiskt sätt påminner ”Fauna” oss om en evig sensmoral: Varken fauna eller flora växer i räta linjer.