Musik
Piteå Kammaropera: Kärleksmaskinen
Musik: Johan Ullén
Libretto: Sigrid Herrault
Regi: Mårten Forslund
Ensemble: Norrbotten NEO
Dirigent: David Bjökman
I rollerna: Joa Helgesson, Elisabeth Meyer, Conny Thimander, Katija Dragojevic
Måndag 21 oktober Kulturens Hus, Stora salen
Skulle det vara möjligt att älska en maskin som man älskar en människa, och skulle maskinen kunna älska tillbaka? I en samtid där självförverkligande står i fokus, kärlekspartners för stunden snabbt kan hittas via appar och maskinerna till sin karaktär blivit alltmer kusligt människolika väcks frågan om vi i framtiden kan kringgå den mänskliga ofullkomligheten genom artificiella partners, designade att tillfredsställa alla våra önskningar och behov. Om så vore möjligt, vad skulle det göra med oss människor och med de maskiner som med algoritmers hjälp kan spegla och läsa av oss?
Dessa högintressanta frågor dryftas under halvannan timme på ett synnerligen läckert och underhållande, såväl erotiskt laddat som bitvis skräckartat vis, i Piteå Kammaroperas senaste fullträff, Johan Ulléns och Sigrid Herraults ”Kärleksmaskinen”. En sci-fi-historia placerad i en inte alltför avlägsen framtid. Manda, en kärlekssökande kvinna mitt i karriären, efter kontakt med dramats doktor Frankenstein, robotföretagaren Skarp, investerar i dennes skapelse Ion, en bildskön och för kärlek och samlevnad anpassad robotman, med tjänstvilligt och modifierbart operativsystem, mjuka händer och bultande silikonhjärta. Så får vi följa turerna i deras samlevnadsförsök där den anpassningsbara Ion, parallellt med att han pytsar ur sig det ena livsstilsreklamtipset efter det andra, söker leva upp till olika mansideal – från den händige hemmafixaren till det introverte filosofen.
Sigrid Herraults visar i sitt libretto ett skarpt öra för samtidens aldrig sinande flöde av relations- och livsstilsfloskler, och länge är tonen mest dråpligt uppsluppen, men i och med att Mandas besvikelse över sin människolika Ken-docka växer och Ion själv utvecklar en allt högre grad av självmedvetenhet vänds det hela mot mörker, olycka och - en i alla hänseenden fullfjädrat gestaltad - tragedi.
Huvudrollskvartetten glänser såväl vokalt som skådespelarmässigt, med en särskild guldstjärneglans över sopranen Elisabeth Meyer i rollen som Manda, inte bara för hennes starka inlevelse och vokala vighet utan också för att hon förmådde genomföra det hela trots kraftig bronkit. Joa Helgessons varmt böljande baryton och hans ypperliga kroppskontroll gör honom till en klockren Ion, tenoren Conny Thimander gestaltar dramats ”puppet master” Skarp med demonisk skärpa, och i rollen som Mandas väninna Tea utvinner mezzosopranen Katija Dragojevic stora mängder nervig humor. Lägg därtill en uppsjö finurligt flexibla scenlösningar - där den stämningsgenererande ljussättningen är central - och såklart, Johan Ulléns eklektiska, såväl dramatiskt klirrande och som mjukt följsamma tonkonst och succén är, för att tillgripa en bautaklyscha, given. Glimrande!