Sofia Jannok har saker att berätta. Saker om sitt ursprung och saker om människor – för andra människor. Hon berättar om Árvas vidder och om ohyggliga oväder i öde sameland. Låten Áhpi tillägnar hon dem som känt någon som själv valt att lämna jordelivet och trummornas slag är tunga som åskmoln över fjälltopparna. Än tyngre är Sálbma, en psalm om den allra mörkaste och eländigaste tiden på året. ”Om det har varit eländigt hittills så blir det ännu eländigare nu” säger Sofia Jannok när hon ska framföra sin psalm halvvägs in i konserten.
Mot slutet lättar det plötsligt. Hennes nyare poppigare sound som folk pratat om och som dykt upp då och då under konsertens första del får rejält med fart i Jávrrit juiget och Golmma almmi baján. De ödesmättade trummorna hänger kvar men får sällskap av ett mer dynamiskt gitarrsound och ett högre tempo. Det är definitivt inte glättigt, men det har en annan energi.
Och så berättelserna, ja. Hade Sofia Jannok inte berättat låtarnas innebörd på svenska emellanåt hade många av oss säkerligen inte fattat ett skvatt, men förmodligen hade vi köpt det ändå. Jag är glad över att få en bit av översättningen och att få den direkt från henne. Jannoks senaste berättelser, de som tar plats på nya skivan, har en mer politisk bakgrund än hennes tidigare (lite återhållsamma?) låttexter. Hon berättar om tvångsförflyttningen av samerna på 20-talet och ger sitt stöd för gruvdemonstrationerna i Kallak. Det politiska engagemanget tillsammans med den Sigur Rós-inspirerade ljudbilden ger Jannoks berättelser mer blod än aldrig förr. Nästa gång hon kommer till Kulturens hus fyller hon Stora salen istället för den lilla, som är helt fullsatt ikväll.