En och en halv kilometer bort spelas klassisk 70-talsrock på Lillan, och 100 mil söderut kör Metallica sin trötta gamla gubbrock och möjligen är det det som konkurrerar ut kvällens baluns på Föreningsgatan. När det är internationellt besök och allt.
Stolen Kidneys spelar en ganska omodern sorts hardcore. Och med omodern menar jag bara att den inte är så vanlig för tillfället, 2014. Det säger inget om hur sjukt bra Stolen Kidneys faktiskt är. Det är hårt och snabbt fast i tre- och femtakt. En trio som hade de funnits för 20 år sedan hade fått Amphetamine Reptile Records Tom Hazlemyer att pissa på sig av glädje. Tänk Breach fast inte lika manligt och liksom tatuerat. Och inte ett ont ord om Breach, alltså. Men Stolen Kidneys är liksom ett enda stort fuck off-finger i exakt alla riktningar som räknas. Finns inget att inte älska med det.
Dodeskaden firar tioårsjuileum och kör därför, kvällen till ära, sina låtar i kronologisk ordning. Tio år, det är länge för ett band och man kan lätt höra hur de hela tiden utvecklats och blivit bättre. Nu är det bra till att börja med, hela katalogen funkar, men det hade varit ännu bättre om det varit större fokus på senare delen av ”karriären”. Riktigt bra blir de först runt 2009. Det vet jag inte för att jag följt dem slaviskt genom åren, utan för att de verkligen redovisar när låtarna är gjorda. Det gör hela spelningen till en antropologisk föreläsning och jag uppskattar ju allt som innebär mer än bara pang på och tre ackord liksom. Även om jag uppskattar det med. Vad jag aldrig tidigare märkt är Dodeskadens fäbless för moshpartier i sina låtar, där låtarna saktar ner till halvtempo och det är meningen att man ska dansa i ring. En särskild eloge till basisten/sångerskan Helena Henriksson. Hon har ett finger med i snart nog vartenda bra band i Luleå, och har haft det länge. Hipp hipp Helena.
Sist ut och gammal är äldst och så vidare. Famine Years, fyra kortklippta och skäggiga herrar från Helsingfors, gör sin första spelning utanför Finland och får till det där finska, magiska. Som Terveet Kädet och Riistetyt. Som WDM och Bastards. Det vill säga låta som alla andra, men ändå inte som någon annan. De forcerar hela hardcoregenren på ren kraft och vilja. Det är svårt att beskriva, det är bara proffsigare, stökigare, vildare, mer disciplinerat än, ja, annat. Det är grindcore och blastbeats. Och melodier. Och en sångare som skriker lungorna ur sig och ändå kan prata som en vanlig människa mellan låtarna. Och hur grymma de än är på skiva (alltså, verkligen grymma, lyssna på deras Bandcamp-sida) så är det bara en bråkdel av hur enkelt det verkar att vara så tunga och hårda live.
Fyran hänger lite i luften här, av strukturella skäl. Jag tycker nämligen det är väl så dålig stil av de lulebor som inte är här. Det är så himla tråkigt utan er!
Ni som inte var i Stockholm på Gärdet, eller på Lillan och diggade Abramis Brama, var var ni egentligen, era tröttmössor? Hur många gånger ska ni missa att det händer magiska grejer på Föreningsgatan egentligen? Hur många gånger ska man behöva ha överseende med era dålig prioriteringar?
Å andra sidan kom de som kom och all heder åt dem. Det finns ingen anledning att klaga då.