Det gäller att gå in i det med rätt förväntningar. På ett sätt är det ju ett enda långt vetenskapligt föredrag om dialekter. Och som föredrag betraktat är det vansinnigt underhållande. Om man däremot hade tänkt sig standup är det inte mer än lite småputtrigt. Visst drar jag på munnen då och då och skrattar till ibland, men kiknar inte av skratt.
Här får vi veta hur det kommer sig att Sverige har olika dialekter – landsgränsen sattes inte utifrån vilket språk folk pratade, utan utifrån helt andra kriterier och att staten misslyckades med försöket att utrota dialekterna trots mer eller mindre pennalistiska uppfostringsmetoder i allmänna folkskolan på 1800-talet.
Vi får också veta varifrån vissa dialektala ord kommer, som exempelvis "pumla". Ordets ursprungsbetydelse, enligt Fredrik Lindström, är "en kula som hänger och dinglar i baken på ett kreatur". (Det kanske blir folkstorm bland Kurirens läsare nu men skjut inte budbäraren!)
Han berättar hur vi använder "jo" på ett unikt sätt i norr och att man gärna sätter "o" framför ord för att förklara att något inte är. Han förklarar att dialekten sitter i högra hjärnhalvan och att även om man tränar bort den kommer den tillbaka exempelvis om man känner stark attraktion – vilket, enligt en av hans anekdoter, kan få fatala följer om man är östgöte. Han är rapp i munnen och det mesta han säger blir kul.
Men främst är det nog de underfundiga betraktelserna över hur dialekterna och sätten att uttrycka sig intimt kan förknippas med hur vi är och beter oss i olika delar av landet som är den största behållningen. Helena Lindegren, själv från Byske, pratar om hur man i Västerbotten aldrig överdriver, aldrig förhäver sig, aldrig skulle säga att kaffet är "otroligt" som i Stockholm. Det är riktigt roligt. En höjdpunkt är också när hon gör karaktären Marianne Markström från Piteå som berättar hur besvärligt det är att tala Sveriges sexigaste dialekt, hur folk får "kåtslag" där hon drar fram och hur hon måste klä ner sig och förfula sig. Hon är en utmärkt sidekick och dynamiken mellan de två på scenen höjer showens underhållningsvärde flera snäpp.
Fredrik Lindström beskriver sedan hur vi uttalar ordet "mobiltelefonen" på olika dialekter och landar till slut i att allt som sägs på göteborgska låter glatt eftersom betoningen går upp i slutet av meningarna. Ännu gladare låter norrmännen, medan finlandssvenskar framstår som rena dystergökarna.
Jag tycker, framförallt i dessa tider, att det är sympatiskt att lyfta alla våra språkliga egenarter som hänger ihop med var vi är födda på det varma sätt som Fredrik Lindström gör. Showen har dessutom skräddarsytts för just i Norrbotten ikväll, men jag saknar ändå representationen av exempelvis Kalix-, Kiruna- och Tornedalsdialekterna. (Och visst finns det norrbottningar som uttalar ordet "mobiltelefonen" med betoning på o:et – undrar undertecknad som själv är född i Solna – det kom inte med.) Sedan saknar jag också alla våra nysvenska "dialekter", som inte ens berörs, och hade bidragit till att det inte enbart blev en skojig historielektion utan också lite mer 2025.
Underhållning
Stora dialektshowen: Fredrik Lindström med Helena Lindegren
Kulturens hus stora sal fredag 8 februari.
Längd: 1.45
Publik: Fullsatt
Bäst: Kan ha varit Helena Lindegrens gestaltning av Piteåkvinnan med Sveriges sexigaste dialekt
Sämst: Saknade Kalixmål och nysvenska
Betyg: 4.