Fred Holmlund suddar ut gränserna mellan olika genrer

När Fred Holmlund tar sig an musik med sin gitarr raderar han gränserna mellan olika genrer. Popmusik, klassisk musik och folkmusik från oilka länder får plats sida vid sida.

Fred Holmlund från Boden framträder i Kulturens hus lilla sal.

Fred Holmlund från Boden framträder i Kulturens hus lilla sal.

Foto: Ulrika Vallgårda

Recension2023-05-11 08:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Musik

Fred Holmlund: Från Bach till Gärdestad

Plats och tid: Kulturens hus, lilla salen 10 maj klockan 19

Publik: Fullsatt

Fred Holmlund är född och uppvuxen i Boden. Just nu är han diplomstudent på Musikhögskolan i Malmö, men tidigare har han studerat på flera skolor i Sverige, Danmark, där han tog kandidatexamen på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium, och i Tyskland.

När han kommer till Kulturens hus bjuder han på verk av flera nu levande tonsättare: Štěpán Rak från Ukraina och Arvo Pärt från Estland och Sergio Assad från Brasilien. Den franske tonsättaren Napoléon Coste levde på 1800-talet och därutöver finns musik av Johann Sebastian Bach och Ted Gärdestad som vi alla känner till med i programmet. 

Kännetecknande för all musik som han framför är att den är lätt att ta till sig. Han rör sig fritt mellan folkmusik, modern musik, latinamerikanska tongångar, pop och klassiska verk och snart har han suddat ut gränserna mellan allt vad genrer heter. Här är det gitarren, hans flinka spel och själva melodierna som står i fokus. Det mest otippade är väl "I den stora sorgens famn" och "För kärlekens skull", men Fred Holmlund berättar att det är ett hjärteprojekt för honom att spela Ted Gärdestads musik och melodierna är ju så vackra.

På ett trevligt sätt drar han in publiken i musiken genom sina presentationer, sedan sätter han sig och börjar spela med största koncentration och inlevelse. Gitarren är ju ett fantastiskt instrument med alla sina strängar och möjligheter till att ta flera toner samtidigt och Fred Holmlund visar hur mycket en ensam musiker kan åstadkomma på egen hand på scenen. Tonerna i Bachs snabba verk känns som droppar i ett lätt sommarregn och ibland i de ryskinfluerade styckena får han gitarren att låta mer som en domra – en rysk mandolin – hämtad ur en balalajkaorkester. Det är en njutbar kväll och en skön kontrast att få ett par timmars vila från den annars ständigt närvarande ljudridån som finns i den moderna människans liv och för att istället fokusera på tonerna från ett enda instrument.