Litteratur
Silverkulor i svart natt
Matti Ollikainen
Kautinz-Olsson
En årsdagbok över livet i snabbspolning, omtumlande, inuti Ollikainens medvetande och utanför. Göteborska scener för det mesta, hyperrealistiska alldagligheter, lägenheter, snabbköp och krogar, och så enstaka minnesblixtar från det norrbottniska, kanske allt svagare, uttonande. Pianospel ibland. Ett språk som kränger och vägrar finna någon ro, eller bara en spegel av en existens av samma slag?
Det är en fantastisk liten bok, osorterad och ändå så starkt strukturerad och nästan övertydlig i personligheten. Hela händelserikedomen är den inre, ytterlivet är smått kaotiskt, ibland bara antytt, det är en snurrande själ som för ordet och som rör sig. Och när litteratur är tillräckligt bra spelar den där pågående diskussionen ingen roll, ja alltså den om autofiktion eller inte. Den konstnärliga ärligheten är det som räknas, och den bär Ollikainen med sig med enorm auktoritet. Ofta lindrad av humoristiska slängar som ifrågasätter de värsta anspråken, språkliga småsnärtar mot det där pretentiösa i välformade meningar.
Jo, Ollikainen är inne i sig själv, han brottas med spriten och med kärleken, han älskar dem båda, men ibland verkar de existentiella behoven stillas av en kopp kaffe mitt i natten eller en blå hösthimmel. Han har en förmåga att beskriva det enkla i livet som liknar Matisses färgbehandling, en ljusblå prosapoesi av klar meningsfullhet.
Han tar sig genom året, eller om det är livet, från november till november. Det är inte så långt som Ulysses enda dag, men oftast tycker jag faktiskt att det är bättre.