Barn inspirerar till rörelser i nytt dansverk

Femårsjubilerande Dansinitiativet kör igång hösten med premiär på egna ”Det rör på sig”. Föreställningen börjar på topp.

Erika Pekula Pettersson har i nära samarbete med dansarna skapat dansverket "Allt rör på sig" som hade premiär på Dansinitiativet - ett verk där barn från länet är medskapare genom att berätta om rörelser de gör i sin vardag. Rörelser som gestaltarr att från slalomåkning, dataspel och hur det är att äta ett äpple.

Erika Pekula Pettersson har i nära samarbete med dansarna skapat dansverket "Allt rör på sig" som hade premiär på Dansinitiativet - ett verk där barn från länet är medskapare genom att berätta om rörelser de gör i sin vardag. Rörelser som gestaltarr att från slalomåkning, dataspel och hur det är att äta ett äpple.

Foto: Petra Älvstrand

Recension2024-09-07 19:03
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dans

Det rör på sig
Koreografi: Erika Pekula Pettersson i nära samarbete med dansarna

Dansare: Jenny Schinkler och Linn Lindström
Dansinitiativet, Luleå 6 september 

Lotta Lampas scenografi och kostym, kraftfull i knallgrönt och svart tycks inspirerad av sportens kostymer och energidrycker. Rullbara stålställningar skapar känsla av omklädningsrum. Laget heter DRPS. Ljusdesignern Calle Mårtenssons skarpa vita ljus skapar som billyktor spår i mörkret. I fonden, David Björkéns kompositioner.

I ett mildare ljus bjuds sen på ett potpurri av rörelser hämtade från barnets här och nu. Det är sporternas gester och uttryck liksom dansens, eller bara rörelsen för att äta ett äpple. Rörelserna ackompanjeras av talad text. Så gör dansaren Linn Lindström ett solo, refererat som om det vore sport. Och det blir liksom absurt när det självklara i sportvärlden, att kommentera en annans sträckta vrist eller landning, överförs till tävlingsfri dans.

Sen planar koreografin ut och rörelserna blir mjukare, mer utforskande. Ljusets strålform i mildare färger. 

Det här partiet är också koreografins svagaste; sökandet efter rörelserna bortom de stora gesterna blir alltför diffust. Och även om Jenny Schinklers solo, som med skydd för leder och ett fluoriserande tandskydd, signalerar kraftsport återvänder koreografin inte till inledningens intensitet.

”Det rör på sig” rundas så av med att rörelserna från starten återkommer. Det vita ljuset går på. Vi är hemma.