Litteratur

Leif Östling 

I backspegeln. Min tid i Scania, Volkswagen och Wallenbergsfären. 

Ekerlids Förlag

Citatet är hämtat från Leif Östlings bok med den fyndiga titeln ”I backspegeln”. Underrubrik: "Min tid i Scania, Volkswagen och Wallenbergsfären”.

Bland huvudrollsinnehavarna märks Percy Barnevik, Pehr G. Gyllenhammar, Leif Johansson, Håkan Samuelsson, Marcus och Peter Wallenberg.

Boken är en personlig men saklig och väl underbyggd berättelse om hur Östling efter att ha skaffat sig en gedigen utbildning till både civilingenjör och civilekonom kom att göra en 40-årig karriär i det så småningom framgångsrika företaget Scania. Östling redogör för vad och vilka som påverkat hans ideologi som företagsledare och för det inte alltid justa spelet i affärsvärlden. Den, som väntat sig smaskiga avslöjanden om Östlings och andras privatliv, kommer att bli besviken.

Det är en mäktig mans berättelse om andra mäktiga män, några kvinnor värda att nämna fanns tydligen inte i styrelserna och företagsledningarna. För den som i likhet med mig saknar erfarenheter från denna märkliga värld, väcker boken en förundran över dessa alfahannars bittra kamp om makt, pengar och marknadsandelar.

Näringslivstopparna träffas på andjakt och älgjakt, de reser bort och konfererar på ensliga ställen, dit inga journalister hittar, de knyter vänskapsband, men de blir också förbannade, går i taket och skäller ut varandra, andra begår upprörande svek. 

Bokens mest intressanta kapitel har titeln ”Filosofin”, och handlar om det mödosamma arbetet med att få chefer och all personal på Scania att arbeta enligt ”Toyota-modellen”. Östling hade fått kontakt med den gamle japanske industrimannen Eiji Toyoda, vilken efter att ha studerat biltillverkning hos Ford i USA, lyckats höja Toyotas årliga produktion från 40 000 till sju miljoner bilar. Hur hade han lyckats med detta? 

Toyoda berättade att han ”hade ägnat all sin tid åt det som inte fungerade”. Kunden kom i första hand. För att kunden skulle bli nöjd krävdes en bil av hög kvalitet. Dessutom måste man inse att en mänsklig produktionsresurs var unik. Respekt för individen skulle prägla verksamheten. 

I början av 90-talet hade Scania höga kvalitetskostnader, hög sjukfrånvaro och många arbetsplatsolyckor. Arbetsmiljön var dålig liksom attityden till säkerhet. Det av Östling initierade förändringsarbetet mötte dock motstånd både bland chefer och hos folket på verkstadsgolvet. Genom att införa Toyotamodellen successivt lyckades man dock genomföra förändringar och nå positiva resultat. 

Det gällde att förse varje individ med rätt instruktioner. Foton togs på olika moment i arbetet, och tydliga bilder spred information effektivare än långa rapporter. I stället för att för att se information som chefernas egendom spreds nya rön till alla.

”När alla blev sedda och fick synas som individer, såg vi också vilken kraft som utlöstes. Kreativiteten flödade när det gällde att lösa problem, och effektiviteten och kvaliteten ökade dramatiskt”, skriver Östling. 

Denna optimistiska och demokratiska filosofi borde gynna all mänsklig verksamhet, kan man tycka.

Dock möter läsaren pessimistiska tongångar i slutet av boken. Östling misstror våra dagars politiker, som han menar stoppar in pengar i system som inte fungerar. Det finns inget förtroende kvar hos medborgarna. Östlings fråga i en TV-intervju ”Vad fan får jag för pengarna?” skapade en upprörd debatt, men han menar att den är relevant för oss alla att ställa.