Tack och lov står åtskilliga blockflöjtvirtuoser redo att ta kål på den vrångbilden, däribland kvartetten Sirena - Karina Agerbo, Pia Brinch Jensen, Marit Ernst Bock och Pia Loman - som efter 25 verksamhetsår nu äntligen, genom kammarmusikföreningens försorg, gästar Luleå. Och som så många andra av föreningens arrangemang blir detta såväl en förträfflig konsert som en spännande historielektion och instrumentförevisning.
Kvällen inleds med två stycken från blockflöjtens glansperiod – barocken. Först Vivaldis välkända och gripande ”Konsert i C-Dur” vars snabbt framskridande första och tredje satser ramar in den dovt melankoliska men trösterika andra satsen som för mig alltid är förknippad med Francois Truffaut filmklassiker Vilden från 1969. ”La Merula, La Lusignuola” av en tidigare, mindre känd italiensk barockkompositör, Tarquinio Merula, är en fascinerande gestaltning av två olika fåglar - koltrasten och näktergalen, där musikernas inlevelsefulla rörelser på scenen och vandringar ut bland publiken ger en extra dimension till musiken.
Efter att ha legat i dvala sedan barocken återuppväcktes blockflöjten på 1900-talet genom kompositörer som Hans Ulrich Staeps som skrev ett stort antal verk för blockflöjt, av vilka vi får oss till livs den minimalistiskt energiska, labyrintiska och subtilt orosfyllda ”Dolzflöte, Shekan, Sambuca”. Kvällens höjdpunkt i min bok, tillika en verklig klassiker inom modern blockflöjtmusik, är annars ”Idyll” från 1976 av japanske Ryohei Hirose. Ett mångfacetterat stycke av lätt rituell karaktär, där naturens stilla dramatik gestaltas i dova klangkluster och sprött fågelkvittrande tongångar, och där musikernas rörelser får en starkt performativ effekt. Därefter avslutas första halvlek med det engelska 1300-talsstycket ”Petrone”, vars högstämt arkaiska flöjtklanger blandas med stampet från bjällerbeklädda fötter. Så ska det låta!
Efter pausen får vi ännu en dos blockflöjtsbaserat barockguld i franske Joseph Bodin de Boismortiers ”Konsert i D-Dur” där den lyhörda kvartetten, tätt samlad vid scenkanten, låter klangpenslarna jobba i en musikalisk vattenfärgsmålning bestående av ett känsligt målat adagio och två klatschiga allegro. Man tackar. ”Shortwave” av den med blockflöjten väl förtrogne holländske samtidstonsättaren Paul Leenout är måhända en bagatell i sammanhanget, men en synnerligen angenäm sådan – en humoristisk och finessrik gestaltning av ett trettiotal med swing, cigarrök, paljetter och knastrande kortvågsradio; nostalgiskt, kul och alldeles, alldeles underbart.
Därefter avrundas konserten med ett sydamerikanskt segment centrerat kring tangomästaren Astor Piazzolas ”Oblivion” och ”Libertango” i lika sällsamma som djupt känslofyllda, eldrött klingande blockflöjttappningar. Stående ovationer, och ett obetalbart extranummer i form av en svincool blockföljttagning på Henry Mancinis ”Pink Panther Theme” Lysande!