Man vill gärna stapla skimrande adjektiv på hög, den är spirituell, vitsig, intellektuell, berörande, spännande. Hon är ett verksamt hån mot gråprosans skrivövningar som glåmar ut sig över det litterära landskapet Sverige, det är roligt att läsa. Hon kommer aldrig att sätta sin fot bland akademiens beskedligheter, hon är en riktig författare.
Hennes roman med den märkliga titeln ”Ett system som är så magnifikt att det bländar?” handlar om något så ovanligt som en grupp syskon som är trillingar. Titeln kan jag inte förstå, boken är mycket tjock och ger god tid åt eftertanke, men det bländande mysteriet består. Kanske handlar det om det som driver en hel del av handlingen framåt, en av trillingarna råkade bli utbytt på BB, ett slags P-O Enquistfenomen som skapar litteratur tydligen.
När boken börjar är trillingarna 26 år och ohyggligt olika. Sebastian forskar på hjärnor i London och är snygg som ett omslag, Clara har rest till Påskön med sina neuroser efter att ha gjorts arbetslös som journalist och den odrägliga Matilda otrivs i Västerbottens kustland där hon skäller ut omgivningen och alla blå färger hon ser eftersom hon synestiker, färger har fullständigt oväntade egenskaper.
Handlingen, ja den rullar på. Själva behållningen handlar inte om intrig utan om författarens förgyllda språk och replikerna, de är strindbergska. Familjen består också av en mamma full av omsorger och en skugglikt frånvarande far. Det där med bortbytingen drar också, syskonen hyser var sin galenskap men håller ändå ihop. På något sätt. Och de är oavbrutet slängda i käften.
Så kan man också skriva romaner, Gabriella Håkansson har gjort det förr, liksom översatta stornamn. Det kan bli lite übersmart ibland och alltför stora portioner av de femhundrafemtio sidorna blir förstås utmattande, men dragningskraften i beskrivningarnas livfullhet är oemotståndlig.
Världen är ett snurrigt kalejdoskop, mest fäster jag mig vid Sebastians förälskelse i London, Laura Kadinsky som ser alltmer av världen i två dimensioner och därför lätt missar glaset hon ska dricka ur, dock ser hon Sebastian med verkligt djup och älskar tillika. Som neurologisk variationsfunktion ovanligt, och bra litteratur.
Bara det går undan, och det gör det. Här skildras en ungdomsvärld där replikerna är lika snabba som alla andra förflyttningar, mellan yrken, lojaliteter, familjer, relationer. Det går undan, ingenting är fast men allting värt att pröva. I denna bländande ungdomstid som i likhet med romanen är svårkritiserad, men förtjusande som en förälskelse.