Det är hårt och tufft, det är det enkelt att enas om. Lite väl enkelt, för heter en platta Pansargryning, har ett omslag med ett odjur där vapen kommer ut ur ögonen, eld och tuffa, röda bokstäver, sångrösten är hes och låtarna heter Dieselrök, Skjut gräv, tig och Jaga hårt är det liksom förklarat. Vi har förstått.
Inom journalistiken talas det ofta om ”att inte skriva folk på näsan”. Om jag nu ändå ska göra det så menar man att det räcker att berätta och sedan kan läsaren fortsätta tankebanan i sitt egna huvud. Ett citat kan förklara och journalisten behöver inte efter citatet förklara vad personen menade. Det kommer jag att tänka på när jag hör Raubtiers fjärde och senaste platta.
Jag skulle även vilja ge herrarna ett tips. Att se Magnus Carlsson från ett nyligt Skavlan-avsnitt. Med hans Weeping Williows framför han en smäktande ballad om krossad kärlek. Klädd i svart, enkel kostym och i ett ganska lamt fredagsunderhållningprogram utstrålar han under stunder livsfarlighet och just tuffhet - men genom minimala rörelser. Rynkade ögon och sammanbitna tänder är hans enda trick. We´re in diffrent places now sjunger han med spända och framskjutna underkäkar. Det behöver inte vara svårare än så.
Med det sagt är plattans första spår medryckande och melodiöst. I Dieselrök hörs Pär Hulkoffs ”slå fast, slå hårt” och jag är med direkt.
Och skrapar man därunder ytan hittar man några lyckade textrader. I Jaga hårt hånas smarta telefoner, vi uppmanas att se verkligheten istället och vi ska vara tacksamma över att ha rätt till ”oinskränkt konsumtion”. Det är befriande att i detta sammanhang få de budskapen och få mer än jakt och skoter.
Men vi rycks snart tillbaka till V12:or som morrar i bröstet och förklaringar om vad man hatar mest.
Här finns Manowar, Rob Zombie och förstås Rammstein. Det är melodiöst och det finns en hel del poänger.
Men det är inte utan att när det blir som mest överdrivet blir det lite fars av alltihopa.