Dess förmåga att både vara monumentalt och intimt, att förena det lyriskt finkalibrerade med det episkt grandiosa. Egentligen borde varje bok av henne ägnas månader av läsning och resultera i längre essäer istället för kortare dagskritik. Hon kräver lyrikens uppmärksamhet och känsla.
Två kvinnor, Nathalie och Sidonie, flyr genom Europa, andra världskriget är scenen som driver människor framför sig eller helt enkelt lämnar dem att dö. Översmugglade med båt från Danmark, värdeföremål och minnen lämnas överallt i pant, livet skalas av när det överlever. Det är en roman om flykt, dess stora efterklang ljuder i det rum som nutidens flyktvågor utgör, identifikationen med de två kvinnorna gör en vidare förståelse möjlig. Medmänsklighet borde vara tidens modeord i flyktigdebatten, inte hela raden av onda ord och stavelser.
I Sverige blir de två Siv och Nanna, arbetar på landet på ett slags flyktigboende nära ett gods, dessa skånska egendomligheter av feodal orättvisa från det förflutna. Vilket föder händelser som än en gång tvingar dem på flykt. De är mycket olika, av klass och bildning, men de är lika i sin flykt.
Men romanen inleds 2005, högt uppe i Lofoten. Där sitter den högst åldrade Nathalie och betraktar havet där en kajak glider fram längs klipporna. Något ur fas med tiden är hon, som all ålderdom, inte riktigt nöjd med barnbarn och dotter. Så pendlar romanen mellan de två punkterna i historien, men sin stora glöd, sin övertygelse har den i världskrigets värld. I kapitlen från vår samtid har Sidonie försvunnit, hennes öde återkommer sent i boken, slutgiltigt.
Flykten så att säga, den utgör egentligen hela berättelsen i ”Sidonie & Nathalie”, flyktens karaktär och säregenhet. Dess förmåga att göra dramatik, epik och etik av människans liv, eftersom allt jordiskt lämnas efter, till och med minnena. Varpå livet återskapas och Combüchens språk är då delaktigt i skapelseprocessen. Dess nästan oerhörda förmåga att aggregera mening ur meningarna, nya ord ur de gamla trötta, ny medvetenhet om ord och deras betydelse för att vi ska kunna se oss som människor, än en gång.
Flykting eller bofast, människa än en gång.