Men det är inte helt sant. Den liknar ett uppstyltat viktorianskt fotografi, en febermardröm, en poetisk skräckfilm utan framhoppande överraskningseffekter. Den liknar minnet av känslan av att vara tretton år. Och flicka. Den formulerar något dovt och gåtfullt, vackert och sorgset illvilligt som jag tror att många läsare omedelbart kan identifiera och känna igen som en tillrättalagd fiktion och psykologisk sanning på en och samma gång. En makaber dockskåpslek med nogsamt arrangerade stilleben, där allt som inte sockrats över eller syltats in har ruttnat. Kvinnor och barn med bedagade diagnoser, linnetvätt och oljemåleri och urgamla huskurer. Ockulta övningar och en egen häst ute på gården. Den heter Elektra.
För en mindre konsekvent och stilsäker författare hade det här allvarsamma romanbygget havererat och blivit parodi efter bara några sidor. Johanne Lykke Holm lyckas istället hålla strängen spänd och vibrerande genom varenda ödesmättad mening, och jag läser ”Natten som föregick denna dag” som mer än en lovande debut. Den är ett komplett litet konstverk i egen rätt. Säkerligen inte för alla. Men jag kan bara gratulera de som har framför sig att sugas in i Holms litterära universum. Vi som går ner oss där, kommer att gå ner oss djupt.