Att det är teaterpremiär på en välkänd berättelse med älskade karaktärer för den yngre publiken går inte att ta miste på och dagen till ära dessutom fullsatt.
Berättelserna om Mamma Mu och Kråkan började ursprungligen som sånger av Jujja och Tomas Wieslander och har sedan expanderat till att bli bilderböcker, tv-program, serier, spel, mjukisdjur och var dessutom ett år radions julkalender. Det är bara att ta en titt på Youtube så förstår man vilken spridning och popularitet dessa två karaktärer haft genom åren. Och de som sökt sig till Norrbottensteatern för att se deras tolkning kommer inte att bli besviken. Karaktärerna känns igen, till publikens förtjusning.
Mamma Mu är lika varm, go, omtänksam och lösningsorienterad som vanligt medan Kråkan står för det busiga, roliga och självcentrerade draget. Ändå växer en tillgiven vänskap fram mellan dessa två i ladugården där Mamma Mu bor. För det är vänskap som står i centrum för denna uppsättning.
Mamma Mu, kossan som är trött på att tugga och glo, längtar efter en vän. Kråkan kommer flygande och kraschlandar in i ladugårdens fönster. Där och då möts de två för första gången – Kråkan i Johanna Salanders regi närmast en dryg förpubertal tonåring som står för mycket av pjäsens energi medan Mamma Mu är den jämnmodiga och omtänksamma – pjäsens trygghet och lugn.
Det är en rar historia. Inte särskilt komplicerad utan Mamma Mu och hennes nyfikenhet tar de två vännerna ut på utflykt och fisketur, de dansar balett och Mamma Mu lär sig att cykla. För slutligen handlar det om en drivkraft, nämligen möjligheten att hälsa på sin vän Kråkan som bor i skogen. Eller som Mamma Mu själv säger i pjäsen; "Vänner ska man hälsa på". Närmast pjäsens essens och fint beskrivet för sin målgrupp om vänskapens väsen.