En muntert melankolisk, livsklok pessimist, varmt spefull inför den ofullkomlighet som tycks utgöra själva grunden för vår existens.
Få torde vara bättre lämpade att helfigursavteckna denne märklige allkonstnär än Bengan Janson. Inte bara för att han med flyhänta dragspelsfingrar och många röstfacetter så ypperligt tolkar stämningslägena i den edwallska visskatten. Han sitter också på, och öser under kvällen frejdigt ur, en sprängfylld skattkista av anekdoter och personliga minnesbilder om vännen och samarbetspartnern Edwall. Att han dessutom backas upp av de ärkeproffsen i Visby Storband gör succén liksom given, publikt såväl som konstnärligt.
Allan Edwall var ju, som det brukar heta, kommen från enkla omständigheter. Hos kolarsonen från Hissmofors i Jämtland fanns såväl en ryggmärgsreflex mot orättvisor som en medkänsla med de av livet kantstötta och en skepsis mot de goddagspiltar som obekymrat glider fram på en tillvarons kromglänsande räkmacka. Lika skoningslöst som graciöst lustmördade han allsköns dumdryghet och hyckleri, som i ironiskt feel good-aktiga ”Familjeporträtt”, där Bengan Janson med sirapssöt croonerstämma till störtskönt storbandssväng besjunger de beklagansvärda stackare över vilka livet dundrar fram, men grundtonen i Edwalls visor är inte agiterande utan snarare melankoliskt eftertänksam. För i grunden handlar det ju om livets svindlande korthet och alltings kroniska oförmåga att någonsin bli riktigt bra, om det utdragna ögonblicket från barndomens oskuld till den dag en fårad gamling glor på en från spegelbilden, medan den eviga tystnaden lurar runt hörnet med sin förfärande frid. Som i ”Den lilla bäcken”, ”Plötsligt en dag” eller ”Visst är det bätter men int är det bra”. Och i slutändan, om att ändå låta saker duga, tycka om varandra, glädjas när så är möjligt. Och skratta, som när publiken, inte minst dess jämtlandsbördiga del, involveras i en hysteriskt lustfylld jämtdialektal språklektion inför framförandet av ”Jämtsnoa”. Hade vi inte sen tidigare koll på ord som huskut, fjås, stutt och agasam bör vi nog ha det nu.
Storbandet går loss in splendid isolation med en grym instrumentaltagning på vackervemodiga ”Årstider”, med blåset som kulna höstvindar och friska vårditon, basgångar som tassanden över vinterns skare och ett trumpetsolo som en ljuv sommarkvällsbris, och hinner även med ”Luffaren i snickerboa” en härlig medley-tribut till Edwalls insatser i Astrid Lindgren-filmatiseringarna, som säkert, liksom hela kvällen, skulle renderat ett varmt leende från allas vår Allan - luffaren, medmänniskan och det allkonstverkande snillet från Hissmofors.