Detta är i sig värt en applåd, och det blir ju inte sämre av att samtliga stycken bygger på interaktion mellan solister och förinspelade ljud. Samtidigt bör det framhållas att merparten av styckena har mer gemensamt med rock, pop och synth/electronica än med elektroakustisk konstmusik som jag känner den. Så känns till exempel Jonas Christensens ”Eclipse” med sina ödsliga pianoklanger mot en symfonisk ljudfond starkt befryndad med det tidiga 70-talets Pink Floyd. Oscar Lundbergs ”Namaste” blir trots fint fiolspel av Viktor Anundi Börlin litet väl new age-aktigt insmickrande för min smak. Då tilltalas jag mer av Fredrik Ekenvis kraftfulla ”Stimulation no 1”. Med utgångspunkt i sin egen tinnitus skapar Ekenvi med förinspelade drones och processad elgitarr ett suggestivt och oroande stycke där ett hårt distat gitarriff försvinner i en mörk och villande klangskog. Här utnyttjas också ljussättningen synnerligen effektivt, något jag gärna sett oftare under kvällen.
Molly Påhlssons ”Instinkt” sticker ut såväl musikaliskt som tematiskt. På en scen möblerad med huvudlösa skyltdockor gestaltas temat kropp och makt genom att Erik Stillesjö med mångahanda röstfacetter sjunger och reciterar en dikt av Edith Södergran ackompanjerad av Påhlssons sugande, krasande och rumlande elektronikflöde. Viktor Elinders ”Dueling divas” är en annan höjdare av mer humoristiskt slag, en vansinnigt rolig ”duell” mellan flöjtisten Rebecka Kaufman och en synnerligen enerverande, förinspelad vokalstämma. För kvällens mest teatrala framträdande svarar Robin Lilja. Hans ”Liberated from a stolen revolution” är en politiskt laddad framtidsdystopi musikaliskt gestaltad genom robotklonkande synthtongångar. Ett plus för djärvheten i själva upplägget, även om jag gärna sett en motsvarande djärvhet på det musikaliska planet. Kvällen avslutas med lämpligt betitlade ”Finalissimo” av Oscar Lidström i vilket David Tabacaru brassar järnet på den monumentala Acusticumorgeln i allians med förinspelade ljud från andra sidan rummet. Knappast överdrivet originellt men definitivt stilpoäng för den dundrande råstyrkan i hela härligheten. Sammantaget var det en fin konsert med uppfriskande musikalisk bredd av ett gäng unga begåvningar vars fortsatta musikaliska utveckling det ska bli spännande att följa.
Midvinterfestivalen är viktig för synliggörandet av Musikhögskolans kreativa överflöd och jag bugar mig för de eldsjälar som lägger ner en massa arbete på den. Samtidigt önskar jag att nämnda kreativitet oftare kunde smitta av sig på festivalens dramaturgi och marknadsföring, som inte sällan känns en aning tafatt och fantasilös.