Konstgruppen Ful bjuder på en politisk koreografi förklädd till ett party, menar recensenten Regine Nordström.
Dans
Rörelse Frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd
Idé och koncept: Konstgruppen Ful
Samproduktion Konstgruppen Ful och Riksteatern
Dansinitiativet 17 november
Den inleds dock ganska försiktigt. Koreografen Rani Nair, som också är en av totalt fyra på scenen, sätter sig ner och berättar en fin historia ur ”Lilla svarta fisken”. Boken är skriven i Iran 1968 och förbjuden av shahens regim. Fisken, vars pronomen är hen, handlar om att våga gå emot det förväntade.
I ”Rörelse Frihet ...” uttrycks detta genom att dansa även när det kan betyda att bli tagen av polis. I en västerländsk kontext är det svårare att se den faran, men de politiskt färgade hoten mot icke-vita och queera finns här.
Dansarna uppträder i queera och färgstarka kostymer medan koreografin mot en pumpande rytm bejakar livet med rullande höfter, steg ur traditionell persisk dans och kärleksbudskap. Insprängt finns även partier som skickar mer queera signaler. Föreställningen igenom återkommer dock samma rörelser.
Det blir en aningen enformigt, men här finns en annan, oväntad tyngd.
I en av de ljudfiler som spelas upp berättas att koreografin bygger på en par år gammal video från Iran. Dansarna, som på filmen visade hud och hår, fängslades men utan att liknande aktioner upphört. Och det är både ovant och lite omskakande att se en så politiskt explicit föreställning som faktiskt lyfter jagets roll för den gemensamma yttrandefriheten.