Johnsonspecialisten Birgit Munkhammar och hennes man Magnus Bergh har utfört ett mastodontarbete, som ordnat och kommenterat detta omfattande material.
”Vanliga” läsare kommer förmodligen att avskräckas direkt vid anblicken av denna koloss på drygt 1 400 sidor.
Men om man ger sig in i boken, möter man två pojkar i 20-årsåldern, som har det besvärligt med pengar, jobb och flickor. De vill båda skriva men de svävar mellan hopp och förtvivlan, som alla författare gör inför sina framväxande texter.
Båda skriver i socialisttidningen Brand och kämpar mot orättvisorna i samhället. De för ändlösa diskussioner om allt mellan himmel och jord, allt behandlas med stor energi, glädje blandas med missmod.
Ynglingarna slukar mängder av böcker, och breven vimlar av citat allt från Eddan till samtida diktare. Nietzsche är Värnlunds husfilosof, ”han har förfört mig denne profet, med sin poesi sin dikt”, skriver 21-åringen.
Så fort de fått ihop tillräckligt med pengar ger de sig av utomlands, i synnerhet Johnson, som senare på 20-talet vistades i Berlin och Paris. Men de har det kämpigt med ekonomin.
I mars 1927, när Värnlund hunnit ge ut både novellsamlingar och romaner på Bonniers, är han glad över att ha fått 500 kr från en fond. Rudolf vet att Eyvind har det knapert, så han skickar 50 kr till kompisen i Paris. Det borde räcka ”till riktiga middagar en vecka”. Och han tycker att de båda är två osaliga andar som ”prompt måste ösa ur oss”.
Men Eyvind svarar att hans ställning förbättrats, eftersom han fått förskott från Bonniers. Så nu kan han lösa ut skrivmaskinen, och han skickar tillbaka femtiolappen.
”Jag lever för att skriva, jag är född till det”, skriver den 27-årige Eyvind, ”jag skulle göra böcker på näver och med lingonsaft, om det inte funnes andra medel”. Ett läsvärt brev, ett av de många om författeri, som vännerna skriver.
Rudolfs sista brev till Eyvind skrevs i januari 1944. Det handlar om Krilon-trilogin som Johnson nu fullbordat. Värnlund skriver missmodigt om sin egen situation men gläder sig åt vännens framgångar: ”Dina rötter har slagit sig fast i jorden, så att du kunnat växa; medan mina splittrats”. Värnlund dog i en olycka 1945.
Om denna brevutgåva förändrar vår kunskap om Johnsons och Värnlunds verk, får framtida forskning klargöra.