Det handlar om språket, det säkra, målande. Stämningen, den poetiskt dröjande, symbolistiskt laddade. Men allra mest handlar det nog ändå om karaktärer och teman.
Redan i debuten ”Den drunknade” fanns en kvinna som i flera avseenden stod utanför och fann sig attraherad av den förbjudna kärleken till sin systers man. Uppföljaren ”Den andra kvinnan” innehöll en ung huvudperson som kände sig lika främmande bland sina medelklassvänner som bland arbetskamraternas ytliga fikaprat. Istället drogs hon till en betydligt äldre och gift läkare som hon så småningom också inledde en sexuell relation med.
Ju längre jag läser i Bohmans nya roman desto oftare tänker jag att Karolina, konstprofessorn som står i centrum för den, nästan skulle kunnat vara en äldre variant av huvudpersonen i ”Den andra kvinnan”. Hon är en, på eget initiativ, nyseparerad kvinna i fyrtioårsåldern som även hon drömmer om något mer än ett tryggt men slentrianmässigt medelklassliv.
Tillvaron som barnlös singelkvinna, i den fas av medelåldern då de flesta redan hunnit skaffa familj, är dock inte enkel. Karolina har inga problem med att träffa karlar, men de flesta är redan gifta eller upptagna. Hon rör sig i ett ”Aftonland” där hennes biologiska klocka tickar allt fortare och där tiden är utmätt, ett Sverige där fördomar och rasism frodas, ett förljuget kulturland där normbrotten blivit rutinmässiga och varken tecken på kvalitet eller nyskapande, ett höstklätt Stockholm där de flesta i senkapitalismens tecken jagar egen vinning oavsett vilka ideal de påstår sig företräda.
In i allt detta stiger så den friska fläkten Anton Strömberg, som Karolina ska handleda då han skriver sin avhandling. Han låter som en flickfantasi. Vacker, spännande, gåtfull. Att han dessutom tycks ha hittat ett ämne som kan förändra konsthistorien verkar nästan för bra för att vara sant. Den nästan helt okända Ebba Ellis konst låg, hävdar Anton, till grund för Franz von Stucks berömda målningar av kvinnor med ormar.
Bohman använder återigen en spänningskomposition för att skapa driv i sin berättelse, dessutom varvas lättflytande och snabba partier om samtiden med mer bromsande och teoretiska om konst eller vetenskap. Ett bärande tema är hur kvinnor i alla tider offrat sig för män som sedan åtnjutit, eller misslyckats med att åtnjuta, framgång. Där skymtar inte bara relationen Ellis-Stuck utan också, åtminstone till en början, Karolinas egen relation till Anton Strömberg. Och man anar att hon gärna skulle vilja bryta den patriarkala kedjan.
Flera av de manliga porträtten är tyvärr platta, det gäller både Anton Strömberg och Karolinas pompöse professorskollega Lennart Olsson. Karolina själv är däremot bokens mest intressanta karaktär. Lättvindigheten och ombytligheten i hennes sexuella affärer gör dock också, särskilt tillsammans med de många temana, att intrycket stundtals blir något splittrat.
Det senare är förmodligen högst medvetet från Bohmans sida, tänkt att säga något både om både Karolina och om vår tid. Men jag tror att det kunde ha gestaltats på ett snyggare sätt. Som det nu är känns det som om boken vill vara lite för mycket på samma gång. Samtidigt känner jag att Bohman är något stort och intressant på spåren, och att ”Aftonland” i sina bästa stunder har en större tyngd än hennes tidigare romaner. Det här skapar, åtminstone hos mig, ett stigande intresse för vad som ska komma från hennes penna framöver.