Konst
När myren talar
Ida Isak Westerberg och Anna Classon
Textil, fotografi, video, assemblage
Galleri Syster till 13 mars
En skala ner
Kornelia Nilsson Waller & Isabell Nilsson
Assemblage
Galleri Lillasyster till 13 mars
För ett av verken har Westerberg vävt tre kvadratiska dukar med olika mönster. Ett helt år har de sen fått vila i den syrefattiga miljön och ett brunmurrigt, fläckigt, mönster har brett ut sig i textilen. Tillsammans med ett dött träd och torv visas dukarna under namnet ”Katotelm”. Det är också termen för ett undre, vattenrikt skikt i en myr som fortfarande växer eller svart torv.
Anna Classon har jobbat på ett liknande sätt och bilderna hon gjort tillsammans med myren väcker fantasin. Framkallade och placerade tillsammans i grupper för de fyrkantiga bilderna tankarna till flerfärgade kyrkfönster. Går du nära så upptäcker du förstås inte apostlar utan myrens fragment. Lite björnmossa, lite skräp, oljeliknande fläckar i rött, blått. Grupperna kallas ”Ögnas igenom”. Andra bilder, som ”Varvas ner” har ett avlångt format. Av någon anledning får de mig att tänka på plåt och rutan i en svetshjälm.
Mjukare signaler sänder då ”Obrotrof”. En väv skiftande i milda gula, beige och svagt gröna nyanser och som vilar på några trapetser i taket. Härvorna har fått vila i myren och det är myrvattnets färger som nu svävar ovanför besökaren på sin plats i taket. Ändarnas fransar ser mjuka ut.
Men Westerberg har också vänt sig till det plana och i några vävar liksom lyft upp kartbilden. Den blå kanten mot vattenhålet i mitten av myren, den gamla sjön som landhöjningen och humustillväxten hållit på att krympa under många, många år, och runt den en rya av hösten och sommarens myrfärger. Vävarna vilar visserligen plant på sina podium, men därunder anas myrens opålitlighet. Det gungande underlaget, steget vid sidan av tuvan och suget runt stövelskaftet. Lusten att hoppa mellan tuvorna, att sträcka sig lite till för att nå hjortronet med risk för att …
Tillsammans har konstnärerna lyckats besöka myren på ett nytt sätt, men utan att fjärma sig från den. Myren, mossen är liksom där i lokalen.
En helt annan miljö möter du då hos Galleri Lillasyster. Kornelia Nilsson Waller & Isabell Nilsson har byggt en modell av en påhittad stad, kanske med influerad av en annan Westerberg från Luleå? Precis som Staffan Westerbergs pannkaka svävar den i fönstret. Bebyggelsen är lite skev och omväxlande. Fantasifull, med lampor längs stigarna och ett observatorium på berget. Visst skulle en "Vilse" mycket väl komma hoppande här med sin enda sko? Materialet som använts är vad de hittat och omformat - och som så en del av vår tid med tillgång till ett överflöd av skräp och rester. Det är också liksom verkets hela idé. Något som är en tydlig motsatt hållning till ”När myren talar” med sina många skikt.
För även om biotopen kan upplevas som bottenlös innehåller den många lager och många användningsområden. I deras vidsträcktheter och tystnader kan vi skidra och lyssna, plocka bär och slå mygg, bli omtumlade av dofter och skrämmas av stora fåglar som skriar och samtidigt undra om det ändå inte finns något mer.