Resultatet blev en reportageserie i tidningen och boken ”En piga bland pigor”. Boken blev en bästsäljare och Ester Blenda kunde fortsätta sin på den tiden mycket ovanliga form av wallraffande, inifrån-journalistik. Häromåret gavs pigboken ut på nytt av Bakhåll förlag vilket återigen gjorde Ester Blenda Nordström till ett bekant namn. Nu har hennes sista reportagebok, "Byn i vulkanens skugga", kommit ut på samma förlag.
I två år, mellan 1925 och 1927, levde Ester Blenda Nordström i en isolerad och avlägsen by på Kamtjatkahalvön i Sibirien. När hon anlände kunde hon i stort sett inte ett ord ryska, och hon berättar både dråpligt och levande hur ändå byns innevånare såg till att hon fick del av skvaller och information. Det gick liksom inte att komma undan, alla individer som befann sig i byn hörde dit och var en del av bygemenskapen.
Det var en annorlunda värld hon som kom från Stockholm klev in i. Inte nog med att vintern varade tio månader med kyla ner under fyrtio, ibland ännu lägre, men det var inte mätbart eftersom kvicksilvret i termometern frös ungefär vid -48. Levnadssättet var dessutom helt annorlunda. Människorna brydde sig inte mycket om tiden, de levde för att fånga och samla den mat som behövdes vilket varken fordrade mycket tid eller arbete. Det fanns gott om vildren och sobel, när laxen gick till stod de så tätt att vattnet knappt rymdes i floden skriver hon, människorna hade gott om tid till att umgås, fira födelsedagar, bröllop och högtider.
Dessutom var det inte ens tio år efter ryska revolutionen. På vissa sätt märktes det inte, kyrkan fungerade med präst och gudstjänster, eftersom ingen ägde någon mark var det heller ingen som blivit utan. Det hade inte funnits några kapitalister, folk bodde i svartnade trähus, alla lika fattiga. Alla lika generösa som de alltid varit. Man måste hjälpa varandra när man bor i väglöst land. Men på andra sätt märktes att det kommit en ny regim i det som kallades Lillryssland. Två skollärare hade kommit ditresande för att lära både barn och vuxna att läsa. Det var något helt nytt. Dessutom hade byn blivit utrustad med bemannad sjukstuga, det fanns både läkare och medikamenter, och den utnyttjades flitigt. Utom av Agafja som när hon blivit inlagd för blödande magsår resolut rymde då hon blivit satt på diet av uppblötta skorpor och vatten. Hon förstod inte att den hårdstekta och saltade mat hon vanligtvis åt var orsaken till hennes plågor. Hon konstaterade enbart att sjukstugans kök var snålt och dåligt.
Ester Blenda Nordströms språk är rappt och, skulle jag vilja säga med ett lite ålderdomligt uttryck, frejdigt. För samtidigt som det känns fräscht och väldigt modernt förekommer en del uttryck som placerar reportagen i tiden. Och för mig som i vardagslag pratar ångermanländsk dialekt blir det extra roligt att hitta ord som idag enbart förekommer i dialekt i ett på den tiden rikssvenskt reportage. T.ex. säger hon om skvallertanterna att de rallar. Det säger vi födda på femtiotalet och innan, men jag har aldrig hört det i teve eller utanför min barndomstrakt.
De personliga iakttagelserna syrar texterna. Som läsare blir man medresenär, man får ta del av hennes bildspråk och sätt att närma sig medmänniskorna. Man fryser och blir rädd för björnar och snöstormar. Det har varit en fröjd att läsa!