Om romanen ändå ville välja. Syftet är förstås gott, Alberto Fujimoro var ju onekligen en avskyvärd president, men tyvärr blir romanen ett stycke hantverk som varken fascinerar eller upprör.
På många sätt blir den istället tecknet på en författarbana som planat ut i relativt enkla prestationer och återblickar, i besittning av en självklar berättarkraft men också missbrukande trötta grepp. Exempelvis erotiken som en allkrydda när den demokratiska indignationen inte täcker hela gestaltningen.
Peru alltså, den aktade gruvägaren Cardenas borde allt betala för att slippa se publicerade bilder från orgien där han deltog med prostituerade, kokain och hela dekadensen. Ett utpressningsförsök från skandalblaskan Destapes chefredaktör. Detta alltmedan Cardenas hustru ägnar sig åt nypåkommen lesbisk erotik med sin bästa väninna och märkligt nog ska dessa bägge svettiga sensationer därefter höra samman genom hela boken.
Vilket nog utgör själva problemet eftersom kärleken mellan kvinnor skrivs i en lagom uttråkad light-porrvariant medan bilden av den politiska sjaskigheten bakom Destape tecknas grundlig och heltäckande. Ingen mindre än Fujimoros superfixare framkallas där, den fruktade Doktorn som väver sitt korrupta nät över hela landet. Inte många slipper där igenom. Och dessa delar som beskriver det latinamerikanska dilemmat av evig svaghet i kombination med heroisk gestik, ja de är lysande och självklart spännande. Aldrig att denna världsdel får nog av godtycke, stöld, orättvisa, hela det komplex som heter korruption och dömer stater och människor till djupaste efterblivenhet och utsiktslös framtid.
Hur detta i en litterär överkonstruktion hör samman med trekanter, lesbiska standardscener och allehanda piffigheter förstår jag inte riktigt. Det privata paradiset hotas och återuppstår, det räddas och avförs slutligen från dagordningen. Som bekant avgick Fujimoro efter svåra skandaler, tillsammans med sin beryktade Doktor.
Men knappast att Vargas Llosas roman ger ljus åt detta peruanska drama. Vad han egentligen vill med sitt rutinmässiga bruk av erotisk klichéer i sina romanen har jag fortfarande inte lyckats förstå. Det är varken magiskt eller realistiskt. Gudabenådningen finns där, även utan detta latinska sängkammarskryt.