Litteratur

Erlend Loe

Djuren i Afrika

Översättning: Lotta Eklund

Alfabeta

Erlend Loes roman ”Djuren i Afrika” är en mycket underhållande och kolossalt långsökt sammansmältning av passion och samtida miljösamvete, modell ångestfylld medelklass. Fem huvudpersoner grips av säregna böjelser till djur i sina vardagsliv: i drömmar, i fantasier om klädsel, i tankar. Leoparder exempelvis, ett underskattat djur när livsbesluten ska avgöras. Leoparder, eller åtminstone tanken på leoparder. 

Till slut möts de alla och inser sin gemensamma längtan att rädda de vilda djuren genom att förnedra dem, inte helt lättförklarligt, men kombinationen av miljöfraseologi och trevliga drinkar driver fram beslutet: Afrika – rädda det vilda!

De fem består av en driftig utredare Lise, den homosexuelle zoologen Sperber, tandläkaren Vidkun (jo några i släkten kanske var nazister under kriget, för en stund bara), författaren Hektor och filmklipparen Såkallade Bob. De är alla karikatyrer av framgång och pladder, uppstagade av en snårskog av förträffliga nutidsschabloner om jämställdhet, frigörelse, frihet, ansvar, miljö, fred och gud vet allt. Jo, viktigast av allt är nog schablonen om den egna individens okränkbarhet.

Alltmer besatta av sin kallelse (jag vet att det heter mission, men det ordet blir så konstigt när det gäller Afrika) gör de slag i saken och beger sig till kontinenten i fråga. Radikaliserade. Det där med att våldföra sig på djur kräver viss övning, men det är mest en fråga om psykologi och övertygelse. Och logiken i det hela handlar förstås om att vi dagligen och stundligen våldför oss på både jord och djur, i global miljardskala. Resan till Afrika organiseras av företaget Fauna Fuckers. För den dynamiska Lise avslutas förnedringsresan under en elefantfot, medan Såkallade Bob etablerar ett ömsint förhållande till en ung elefanthona, ett bestående sådant. 

En viss risktagning ligger naturligtvis inbäddad i så grotesk fiction, men Loes litterära humor och vänliga karikatyr av den välutbildade idealisten i välfärdssamhällets aftontid försonar allt och förlöser hela läsningen. Terapisvammel, managementsvammel och annat svammel legeras samman till något oemotståndligt absurt. Den goda viljans apspegel, men vilket schvung i språket!