Det innehavet av posten som regeringschef är möjligen rekord för en demokrati. Erlander lyckades vinna sju val i rad och fortsatte regera efter dem.
Erlander tog över partiet och regeringen efter Per Albin Hanssons död 1946. Erlander kallas Tage av Harrison, vilket skapar en intimitet.
Det skaver dock med tanke på att tidsandan var mer formell på den tiden. Och för att Erlander höll en viss distans till andra, kanske beroende på en blyghet i hans personlighet. Allt detta att döma av Erlanders dagböcker och den uttolkning Harrison gör av dem.
För dagböckerna är den röda tråden i Harrisons biografi. Harrison hittar systematik och teman i dem. Ett större inslag av andra källor hade gett en fylligare bild av Erlander, hans parti och regeringar.
Med Harrisons följande av dagböckerna leds han att ha en stor personcentrering, vilket är rimligt för en biografi. Men på denna tid var huvudpersonen, Tage, en del av ett parti och en rörelse och hade mer begränsad rörelsefrihet i politiska sakfrågor än vad Harrison framställer, utifrån dagböckerna.
I vetenskapliga sammanhang talas det om aktör och struktur. Som politisk aktör hade Tage Erlander en inramande struktur och de är hans parti och rörelse (arbetarrörelsen med även LO), men även exempelvis samhällsekonomin och utrikes strukturer (Sovjetblocket, Nato, EG med flera).
En struktur behöver inte alltid vara hindrande för en aktör, här S-ledaren och statsministern. Den kan vara stödjande och ge kraft och självförtroende, exempelvis gällande hållning i en sakfråga och att stå på sig om den. Harrison lyfter inte fram strukturerna tillräckligt.
Tages tvivel, på sig, utsikterna för sin regering och sitt parti, andra politiker, kommer fram i boken. Det är sympatiskt, men kan även vara belastande för en politiker.
På Tage Erlanders tid var väljarnas partiidentifikation större och klassröstningen omfattande. Men trots sju valsegrar stod regeringsmakten på spel i varje riksdagsval som Erlander (S) vann. Efter varje av dem kunde det ha blivit en borgerlig regering.
Skulle de borgerliga ha regerat Erlanders 23-åriga partiledartid skulle Sverige ha blivit annorlunda. Det skulle ha blivit en välfärd då också, vilket Harrison i sitt förord nämner att han tror. Men välfärden skulle ha blivit mer privat och mindre i offentlig sektor via skatter. Och då hade det blivit större sociala och ekonomiska klyftor.
Harrisons biografi om Tage Erlander är trots en del brister en utförlig skildring av den främsta politikern under den tid då det moderna Sverige växte fram.