Litteratur
Bengt Pohjanen
I spåren efter hemstranden. Diktepos
Barents
Hjälten är nu i det moderna daterad, vår tids epos förläggs därför gärna till framtiden, som Aniara. Eposet är platsen för det storslagna, inte enbart heroens kamp mot ondskan, lika gärna lovsången för det ädla, det rätta, det sanna.
Bengt Pohjanens ”I spåren efter hemstranden” är både eftertänksam och storslagen, hjältens roll fylls av själva platsen och återvändandet inte fyllt av hämnd utan av sökande frågor. Längs gränsens stränder går färden, längs Meänmaa, i språkets rum som också är gränsens. Blicken är – som alltid – kanske inte kluven men åtminstone alternerande, sanningen är mer en pendelrörelse mellan möjligheter än en fast monolit. Inga nya teman hos författaren, snarare en livstråd genom labyrinten.
Odysseus kom tillbaka till Ithaka, världsvan, stridsvan, sugen på revansch. Jag tänker på Eyvind Johnsson främlingsblick när han återvände till Norrbotten i några av de senare, helt korta skrifterna. En europé avlägger visit i hembygden som blivit periferi, en gäst och främling med stumt anslag. Pohjanens återvändo har varit av annan art, svårare, mer djupgående. I provinsen har han varit nära och alltför stor, ordklangen för stark för dem som stått intill. Kärleken återbördad till sitt ursprung, men blev den besvarad?
Nu ser han tillbaka, by för by, gård för gård, den ena episoden efter den andra. Berättarglädjen är kvar, de lärda referenserna något fler än vanligt, en mer obekymrad författare godtar sin bildning jämlikt med sina skrönor, ”Bildning är mer än högar av böcker./ En handfull stillhet, eftertanke, ro och frid/ i pörtets gamla gungstol.”
Smugglare, siare, trosbekännare och Gudsförnekare, Moskva, Laestadius och en älv som forslar alla deras öden i tid och rum. ”Achmatova, Iliaden, Proust, Kalevala”, i molnets mitt, i forsens psalmer, som Pohjanen formulerar det. Mina förmärkta ställen blir fler och fler, de möjliga citaten bleve en smärre antologi, ett kompendium Pohjanensis.
Kalevala är nog det som ekar tydligast, i själva rytmen och i anspelningarna, ”Älven forslar vatten, vinden sänker molnen/ på skogsbrynets axlar”. Precis som Lemminkäinen fångas Bengt av forsen och försvinner, men kommer åter från Tuonela, och behöver inte sättas samman, men blir kanske en annan ändå, pånyttfödd. Dikt och liv ingår symbios, det långa livets omredigering hos den skrivande människan. Och språket kivas med språket, ord tränger in i andra ord och reser frågor: ”Delas det långa minnet med varandra?/ Går den som rop över gränsälven:/ Kom och hämta mig över!”
Ett epos som både rannsakar och försonar sin skapare. Dess hjälte är språk och vara och frågorna ropas i gränsens rum: kom och hämta mig över!