Tanken på att apartheid har funnits i modern tid är, förutom helt bisarr, också en stark drivkraft till att uppmana till att gå och se den här filmen. Som en smidigt avklarad historielektion i stiligt storfilmsformat fungerar den nämligen utmärkt.
Vi börjar i lille Nelsons barndomsby där han lär sig att bli man. Sedan hopp till hans tid som pionjäradvokat och tjejtjusare. Så småningom bildar han sin första familj men vinner inte några årets pappa-pris direkt. Dessutom föds ett politiskt intresse och han blir värvad av ANC, som snabbt inser hans potential som stark kraft. Konflikten mellan att leva med sina egna barn och att leva för allas barn blir smärtsam för honom men för Nelson Mandela blir det en självklarhet att viga sitt liv åt kampen för allas lika rättigheter. Och nya frun, Winnie Mandela, delar sin mans kämpaglöd och hejar på.
Mandelas över 20 år långa fängelsevistelse och den politiska karriären efter frigivningen hinns naturligtvis också med under filmens två och en halv timmar.
Men trots ett dramatiskt livsöde blir detta aldrig mer än just en historielektion. Idris Elba är imponerande i sin rolltolkning och Naomie Harris gör Winnie Mandela till en komplex person. Här finns också några effektivt gåshuds- och tårframkallande ögonblick, absolut.
Problemet är att filmen går rakt i biopic-fällan nummer ett och försakar intimitet och psykologiskt djup för ett utslätat försök att fånga ett helt liv. Vilka var mekanismerna som gjorde att han valde ett liv byggt på principer som han, på riktigt, var beredd att dö för? Hur överlevde Mandela mentalt i en minimal fängelsecell i 18 år? Hur hittade han modet att helt opopulistiskt be en, med all rätt, förbannad befolkning att inte utkräva hämnd på sina förtryckare? Inga av dessa frågor besvaras i filmen. Det är synd.