Litteratur
Lars H Gustafsson
Glöd och visdom. Mina vägvisare för barnets rättigheter
Norstedts
I sin nya bok, ”Glöd och visdom”, framhåller författaren och barnläkaren Lars H. Gustafsson att från och med i år gäller FN:s barnkonvention som svensk lag. Barns rätt att få komma till tals och få sina åsikter respekterade är en grundprincip i konventionen.
”Något är på väg att hända: Barnen talar!”, skriver Gustafsson. Parlamentsledamoten Tabata från Brasilien, fredspristagaren Malala från Pakistan och Greta från Sverige ges som exempel på barn som nått ut i världen med sina åsikter.
Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989, men långt dessförinnan fanns tankar om en human och frigörande barnuppfostran. Gustafsson intresserar sig främst för tre svenska pionjärer, Ellen Key (1849 - 1926), Anna Lindhagen (1870 - 1941) och Elsa Laula Renberg (1877 - 1931).
Gustafsson beskriver utförligt Ellen Keys insatser. Hon gjorde sig känd som en radikal debattör och propagerade för människans frigörelse från förtryck. Key opponerade sig sålunda mot den auktoritära barnuppfostran som rådde och väckte stor uppmärksamhet med sin bok ”Barnets århundrade” (1900).
Hennes grundtes är aktuell även idag, nämligen att ett barn har rätt att behandlas med samma respekt som vuxna. Hon ansåg till mångas förtrytelse att aga är en förkastlig uppfostringsmetod. Först 1979 förbjöds barnaga i svensk lag. Key var långt före sin tid.
Anna Lindhagen hade många järn i elden, kvinnosakskvinna, ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, barnavårdsinspektör och pionjär inom koloniträdgårdsrörelsen. Men det är framför allt hennes numera bortglömda insatser för Rädda Barnen som Gustafsson som lyfter fram.
Rörelsen hade växt fram efter första världskriget, då många barn led nöd i Europa. Den handlingskraftiga Anna Lindhagen var en stor tillgång för Rädda Barnen-rörelsen både i Sverige och utomlands.
Elsa Laula Renberg, bördig från en fjällby i Vilhelmina, deltog i samernas kamp för sina rättigheter och arbetade för de samiska barnens rätt till en bra utbildning. 26 år gammal författade hon programskriften ”Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena”.
Samerna hade tidigare varit mer bofasta, hävdade hon, och de hade ägnat sig vid sidan av renskötseln åt jordbruk, jakt och fiske. Men nybyggarna fick bättre villkor och beslutet om odlingsgränsen medförde att samerna tvingades lämna sina jordbruk och enbart ägna sig åt renskötseln.
Elsa insåg att samerna måste organisera sig och hon tog initiativet till Lapska Centralförbundet som bildades 1904 men det blev ganska kortvarigt. Det var svårt för en samisk kvinna att få gehör för sina åsikter i den tidens offentlighet. Hon väckte ont blod och utsattes för personangrepp i pressen.
Hon flyttade till Norge gifte sig och bildade familj med renskötaren Thomas. Men hon fortsatte med sina föredrag om samernas rättigheter och blev ordförande i en samisk kvinnoförening. Skolfrågan låg henne särskilt varmt om hjärtat.
Gustafsson har skrivit en innehållsrik och sympatiskt resonerande bok om barns rättigheter. Han har lagt ned ett förtjänstfullt forskningsarbete om sina tre pionjärer och har försett boken med en omfattande litteraturlista.