MusiktTeater
En musikalisk road trip
Medverkande: Karin Paulin, Roger Storm och Tomas Isacsson.
Regiöga: Rasmus Lindberg
Norrbottensteatern 8 februari
En föreställning som efter ett kortare gästspel i Luleå beger sig ut på turné i länet. Och mitt råd kan inte bli annat än: boka biljetter så snart ni kan!
För det kan sägas direkt att det är ett lyckokast att tussa ihop Karin Paulin och Roger Storm som bägge har ett sätt att sjunga som får en att tro, nej faktiskt vara helt säker på, att de menar vartenda ord. Och det är ett förbaskat bra betyg. I en turnévänlig scenografi – tänk vad några kulörta lyktor på en tråd kan göra för stämningen! – får vi oss till livs en radda sånger med korta mellanspel. Och den röda tråden? Det handlar om humanism och hur vi behandlar varandra i livet. Man skulle kunna sammanfatta det med att teatern markerar sin hemvist. Och det blir inte mindre tydligt av att vi tidigt i föreställningen får lyssna till Olof Palme i Roger Storms skepnad och ett av alla de tal Palme höll om solidaritet och det ansvar vi har som medmänniskor. Onekligen ett statement. Handlingen cirklar kring de bägge tu; ett par som livet farit vilse med och nu behöver de hitta tillbaka till varandra.
Det är sångnumren som dominerar aftonen. Karin Paulins alt kan vara både spröd som ett havreflarn och huldrelikt vemodsfylld. I Gärdestads ”I den stora sorgens famn” var det nära till tårarna. Roger Storms baryton kunde möta upp med innerlig värme, som i Dylans ”För att jag älskar dig”; bedövande kraftfullt i Mikael Wiehes översättning. Duetten i Bo Kaspers ”Vi kommer aldrig att dö” möttes av rungande applåder runt caféborden.
Vad som också imponerar är den mix ensemblen och ”regiögat” Rasmus Lindberg har yxat till. Där finns ett makalöst nummer om polisen Matti, där finns Tomas Tranströmers vidunderliga dikt ”Eldklotter” och Kent Anderssons ”Vingen” från tidigt 60-tal. Göteborgaren Kent var lite av samma skrot och korn som Tage Danielsson, de hade bägge förmågan att ur ett vänsterperspektiv kika in och peta lite i det svenska Folkhemmets sprickor.
Slutligen – som grädde på moset – Tomas Isacssons genommusikaliska pianospel. Han kan påminna om Jan Johansson såväl i det följsamt folkviseförunderliga som i bemästrandet av ett synkoperat jazzigt spel. Jag häpnar och bugar.
Stundvis kunde föreställningen glida lite åt det klämkäcka hållet. Men denna road trip räddas av en närmast oförsonlig värme och banne mig om man inte längs turnévägen kommer att rädda månget vacklande äktenskap.