En skitstövel som konsumerar nyförälskelser

"Don Giovanni" förmedlade kärlek, hat och svek innan Norrlandsoperan ställde in all publik verksamhet.

Katija Dragojevic (Zerlina) och Joa Helgesson (Don Juan) i Mozarts Don Giovanni på Norrlandsoperan.

Katija Dragojevic (Zerlina) och Joa Helgesson (Don Juan) i Mozarts Don Giovanni på Norrlandsoperan.

Foto: Micke Sandström

Recension2020-03-16 14:26
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Coronaviruset och förbudet mot evenemang för fler än 500 deltagare gjorde att Norrlandsoperan ställt in all publik verksamhet sedan i lördag, men det stoppade inte den utsålda premiären av Don Giovanni i torsdags. 

Här förflyttas Mozart mästerverk, Don Giovanni från 1787, till ett psykologiskt rum, där mänskliga relationer som kärlek, erotik, svek, hämd och undergång står i centrum som i en mardröm. 

Den fiffiga, välfungerande scenografin, signerat Herbert Murauer, består av ett cirkelformat, fängelseliknande rum och runt detta ett cirkelformat rörligt golv på vilket de medverkande färdas under denna känsloresa. Och javisst, precis som det cirkelformade golvet är rörligt tickar ju tiden ständigt på medan vi ständigt utforskar våra mänskliga dilemman mer eller mindre framgångsrikt. 

Med sin varma baryton och starka innerlighet i de pendlande känslolägena, övertygar Joa Helgesson som Don Giovanni. En riktig skitstövel som med stor charm konsumerar nyförälskelser för stunden och försöker göra uppror mot allt.

I operan får vi följa Donna Anna, Susanna Stern, Donna Elvira, Elisabeth Meyer och Zerlina, Katija Dragojevic, som samtliga imponerar med säkra höjdtoner och träffsäkra rolltolkningar. De har alla drabbats av Don Giovannis dragningskraft och begäret leder till hämdtema på olika sätt.

Inte heller Leporello, Don Giovannis pendang, som är den mest innerliga relation han har, går fri. Iklädd Don Giovannis kläder hamnar han också i kärlekskarusellen. Med sin omgångsrika baryton gör Marcus Jupither en både lek- och uttrycksfull Leporello.

Överraskade med stor känsla och säkerhet gjorde den unge tenoren Wictor Sundqvist i rollen som den kärleksfulle Don Ottavio.

Och under ledning av Benjamin Bayl glänste Norrlandsoperans symfoniorkester och Mozarts musik fullödigt.

Regissören Tobias Theorell, som blir konstnärlig chef för Folkoperan till hösten, lyckas, i Norrlandsoperans uppsättning, förmedla tankegångar om hur vi idag organiserar vårt kärleksliv. 

Genom att förflytta Don Giovanni i ett icke tidsbestämt, psykologiskt rum känner vi igen oss och kan ventilera de ständigt aktuella frågorna om kärlek, hat och svek. 

Recension

Don Giovanni, Norrlandsoperan Umeå

Musik: Volfgang Amadeus Mozart

Libretto: Lorenzo da Ponte

Svensk översättning: Erik Lindegren, bearbetning Åsa Mälhammar

Dirigent: Benjamin Bayl

Regissör: Tobias Theorell

Scenografi: Herbert Murauer

Kostym & maskdesigner: Ingeborg Bernerth

Ljusdesigner: Ellen Ruge

I rollerna: Joa Helgesson, Marcus Jupither, Susanna Stern, Elisabeth Meyer, Wictor Sundqvist, Katija Dragojevic, John Sax, Anders Nyström, Norrlandsoperans symfoniorkester