Jenny Lind upptäcktes enligt myten när hon satt i fönstret och sjöng om en fågel, i de fattiga Klarakvarteren i Stockholm, varpå hon raskt togs om hand av ”kulturbranschen”; tränades och drillades under några år.
Teater
Näktergalen
Fritt efter boken: Näktergalen. En biografi över Jenny Lind, av Ingela Tägil.
Medverkande: Hanna Edh, Kristine Gulbrandsen och Karin Paulin
Musiker: Tomas Isacsson, Göran Fröberg, och Samuel Lundström
Koncept, bearbetning och regi: Michaela Granit
Manus: Rasmus Lindberg
Kompositör: Tomas Isacsson, kapellmästare
Scenografi: Mona Knutsdotter
Norrbottensteatern, lördag 5 oktober
Med en barndom som klippt ur ett skillingtryck; skuldbeläggning och fysisk misshandel, växte Jenny Lind upp i Klarakvarteren i 1820-talets Stockholm där folk redan då var ”ganska magra om bena”. Hon upptäcktes enligt myten när hon satt i fönstret och sjöng om en fågel varpå hon raskt togs om hand av ”kulturbranschen”; tränades och drillades under några år. Inte långt senare var hennes stjärna född och i rollen som Norma i Bellinis opera slog hon igenom med dunder och brak. Hennes rykte for som en löpeld över världen. I London rådde ”lindomania” och folk betalade fantasisummor för att höra henne sjunga. Samma sak i Berlin, i Wien och på en grandios turné i Amerika. Hennes omvittnat klangfulla röst fick publiken att jubla och kritikerna att leta superlativ över Näktergalen från Sverige. Men allt har en baksida.
Vi har en rejält smaskig historia, vi har tre fina skådespelare/sångerskor uppbackade av en trio eminenta musiker, vi har en snyggt ljussatt scenografi. Skådespelarna går ut och in i olika roller och bär krinolin som en nog så tydlig symbol för kvinnans ofrihet. Kristine Gulbrandsen gestaltar en spjuveraktig Jenny i unga år, rena virvelvinden. Karin Paulin gör förutom en rad välfångade porträtt av diverse män i sångerskans liv även den mogna Jenny Lind där hon lyckas pressa rösten till sopranens tonomfång. På Hanna Edhs lott har fallit rollen som mamman Anne Marie; sliten, girig och kroniskt misstänksam mot allt vad teater (detta moraliska slukhål) heter. Hon gör därtill ett rörande porträtt av den försmådde H C Andersen.
Karin Paulin gör förutom en rad välfångade porträtt av diverse män i sångerskans liv även den mogna Jenny Lind där hon lyckas pressa rösten till sopranens tonomfång.
Synd då att det bitvis är omständligt och tungt i gumpen när pjäsen vill förklara allt ner på detaljnivå i hennes karriär istället för att gestalta. Vi får se ett ändlöst flyttande av pallar fram och tillbaka. Men nog lyckas pjäsen komplicera bilden av Jenny Lind, ärren från uppväxten finns och gör sig påminda livet igenom framgångarna till trots. Den lätt skimrande svärtan som avslutar föreställningen är högklassig teater.