En ösigt, gungande tripp till New Orleans

Entrén var snygg – på rad steppade musikerna in lirandes jambalaya doftande New Orleans jazz. Låten hette ”Aiko Aiko”. Platsen var Kulturens hus i lördags. En yster lekfullhet spred sig i den knöfulla Lilla salen, rena rama Mardi gras på Bourbon street.

Ola Gustafsson och Ida Sands tillsammans med Norrbotten Big Band bjöd på en resa till musikens New Orleans under lördagens konsert i Kulturens hus.

Ola Gustafsson och Ida Sands tillsammans med Norrbotten Big Band bjöd på en resa till musikens New Orleans under lördagens konsert i Kulturens hus.

Foto: Andreas Hoffsten

Recension2024-01-28 20:49
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Musik

Norrbotten Big Band, Ida Sand och Ola Gustafsson

Dirigent: Joakim Milder

Kulturens hus, lördag 27 januari

Norrbotten Big Band var på spelhumör och naturligtvis stimulerade av sina gäster: sångerskan, pianisten Ida Sand samt gitarristen Ola Gustafsson. Nu var det inte som att Jelly Roll Morton eller King Oliver hade äntrat scenen, nej på det hela gick det mer åt det souljazziga hållet. Intet ont i det men lite spretigt blev det. Jag hade gärna önskat en mer sammanhållen konsert. Jazzens hemtrakter i Louisiana med dess franska cajunkultur är rik nog rent musikaliskt.

Men öset, gunget, spelglädjen var det inget fel på. Det började med ”Bon Ton Rulee” fritt översatt av Ida Sand till ”Tjo va det var livat i holken i lördags”. En pumpande Let the good times roll-låt där Ida Sands omfångsrika altsång samman med Ola Gustafssons drivande gitarrspel angav tonen för kvällen. Lägg till det ett storband med precision i spelet. Och det vet vi ju, Joakim Milder är fena på att lika varsamt som exakt föra in sektion för sektion. Mjukt och fint. Det kan synas lätt men är det inte.

Det blev Billy Prestons gospelfärgade ”Song of Joy”, det blev en fin version av The Neville Brothers smått klassiska ”Yellow Moon”, det blev 70-talshiten ”Just kissed my baby” i en svängig tappning där Ola Gustafsson både gurglade och wow-wow:ade på sin ”gura”. Om inte tidigare så blev det klart hur välbalanserade de flesta låtarna var mellan storbandets brass och träblås och en rytmsektion där Sebastian Ågren på trummor och Petter Olofsson på bas följsamt och njutbart drev på. Och på keyboard förstärkte Niklas Medin som även hade ett par omruskande solon av det kaxigt vilda slaget. Som sagt, alla var på spelhumör.

Efter pausen sjöng Ida Sand Sam Cooks vackra ”A Change is Gonna Come” där hon förföriskt fångade Cooks karaktärstypiska frasering med långa vokaler. En riktig pärla. Finalen utvecklades till rena jamsession där hela orkestern exploderade och följde upp ingångens ”Aiko Aiko” i sprudlande spelglädje med läckra solon av  Jacek Onuszkiewicz på sordinfräsande trumpet och Amanda Sevcik på sylvass altsax– ja så livat i holken blev det att även Joakim Milder släppte på tyglarna.