Söderholm tänker skriva en trilogi om dessa förbrytelser, och nu har han släppt den andra boken, som fått titeln ”Honornas hämnd”. Huvudpersoner är två systrar, Lisa och Ellen, uppväxta i ett laestadianskt hem i Österbotten. De är varandras motsatser, Tuffa Lisa gör tidigt uppror mot den despotiske fadern, som förbjuder sin stora barnkull att spela fotboll, titta på TV och använda datorer. Allt är synd.
Lisa rymmer hemifrån och skaffar sig jobb som lättklädd sällskapsdam på en illegal spelklubb i Stockholm, där hon ser till att gästerna dricker mycket och spelar bort sina pengar. Själv får hon tusentals kronor i dricks varje kväll.
Snälla Ellen däremot, stannar kvar hemma, är fortfarande medlem i den laestadianska församlingen och har bevarat sin barnatro till skillnad från Lisa. Men de har båda gemensamma hemska barndomsminnen. Predikanten, som hade hand om söndagsskolan, har våldtagit dem båda när de var i 10-årsåldern. Hans illgärningar i Guds namn har skadat dem allvarligt, och de bär ett intensivt hat mot honom. Lisa har tänkt ut en djävulsk hämnd.
Söderholm uppger i ett efterord att han efter den förra boken fått kontakt med både män och kvinnor, som utnyttjats sexuellt när de var barn, och att allt sopades under mattan av anhöriga, församlingsmedlemmar och myndigheter. Han vill genom sin bok ge upprättelse åt alla dessa offer, de flesta unga flickor. I efterordet säger Söderholm också att laestadianismen inte är någon våldslära men att extremister finns och att religion kan vara ett sätt att utöva makt.
Söderholms ambition låter Gudi behaglig, men jag har svårt att uppskatta den här romanen trots det ädla syftet. Bokens längsta kapitel beskriver mycket detaljerat och med många upprepningar den sadistiska tortyr systrarna utsätter predikanten för. Det är rena spekulationen i snaskigheter och våld. Dessutom verkar det hela tämligen osannolikt, speciellt när allt slutar som en dröm