En mycket intressant röst från Finland

Recension 20 november 2019 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Den bästa av världar
Riikka Pulkkinen
Översättare: Camilla Frostell

Norstedts

 

Kan årtalet 1989 även personligen beröra och bära fram en romanfigur i Europas utkant? Jo, eftersom 1989 omdefinierade alla fasta värden skrevs även människors liv in i nya sammanhang, i dramatiska händelser, ödesavgörande.

Om just detta handlar Riikka Pulkkinens roman ”Den bästa av världar”. Den låter optimism växla med det nattsvarta, låter samhälleliga frihetsscener spelas upp på teater trettio år senare och sätter den samhälleliga friheten i kontrast till den personliga friheten, ibland också mot bakgrund av den privata tragedin. 

 

Aurelia är en åttionia, hon är expansivt fri och prövande, kroppsligt oerhört behärskad. (Vad är det med denna generationsdyrkan av den vältränade kroppen?). Hon är intellektuell, känslosam och dessutom skådespelare med en trasslig relation till sin mamma och en pappa som ligger slagrörd på sjukhus. Nu ska hon spela 1989 också på en teater som i sann teateranda spontant prövar sig fram till rätt uttryck för att gestalta händelserna när muren föll. Honecker ingår, liksom staffaget runt omkring. 

Allt är väldigt mycket symbolism i den här boken, symbolism och en finspunnen psykologi som ibland är ganska tröttande, som en slags lågintensiv terror. Relationer till sig själv, sin mamma, sin en gång expansiva pappa, sina olika jag och en hel del annat. Störst verkan har nog de kapitel som framsägs med mamman som berättare, de har energi och driv, lever med sin tid, sin kärlek, den yttre världens händelser, inte minst i Berlin och så djupt in i familjetragedins mörker. 

 

Psykologin både attraherar och stöter bort, den har en inåtriktad energi som bromsar de brusande händelserna runt 1989 när frihetens seger och förnuftets triumf tycktes ha ingått ett världshistoriskt äktenskap. Fullt så vackert utvecklade sig inte dramat därefter, som bekant. Pappan Theo är en figur skuren från den rena romantiken, en ung världsbetvingare som utmanar svärtan i världens orättvisor men inte uthärdar vardagsrutinen med en vanlig barnfamilj. 

Intrigen är konstfärdigt spunnen, ibland översmart, dock utan att lämna lösa trådar. Det är en mycket underhållande bok, om inte alltid helt munter. Det vore onekligen trevligt med en symbolist i den unga svenska författargenerationen, angreppssättet är läsvänligt. Pulkkinens namn är värt att lägga på minnet, från öster ser man onekligen andra perspektiv.

 


Ämnen du kan följa