Maja Runeberg i rollen som Emelie och Tobias Aspelin i rollen som pjäsens onda genius Edvard Vergerus.
Teater
Fanny och Alexander
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Rasmus Lindberg
Scenografi: Stine Martinsen.
Kostym: Liv Pettersson
Musik: Martin Sundbom
Ljus: Marcus Hagman
Medverkande: Tobias Aspelin, Emelie Florén, Kristine Gulbrandsen, Jonas Hellman Driesson, Therése Lindberg, Philip Lithner, Maja Runeberg, Gunilla Röör, Per Sandberg & Roger Storm. Barnen Alma Burman och Milian Lindberg.
Praktikanter från Teaterhögskolan: Emil Gustavsson, Len Hachichou, Elsa Kihlberg, Hanna Loinder, Alice Sjöberg Brise, Alice Stenberg, Ludvig Stynsberg & Lilly Sundberg.
Det är mycket känner vi igen – alla vi som var och varannan jul ser filmen om Fanny och Alexander. Carl Ekdahl pruttar ut ljuset och rasar mot sin tysktalande fru. Oscar Ekdahl, Fanny och Alexanders ömme fader, spelar teater och dör så att filmens centrala tema får en startpunkt när hans fru Emelie gifter sig med Biskop Vergerus. Scen efter scen, karaktär efter karaktär kan prickas av. Förvisso en utmaning där filmens rollista består av idel ädel adel, alla i sitt esse.
Men lika fullt, Norrbottensteaterns uppsättning fångar sin publik inte minst i några scener som bränner till lite extra. Exempelvis då Oscars Ekdahl dör och hur Emelie i Maja Runebergs gestalt vansinnesskriker ut sin sorg som skär likt en laserstråle genom publiken. Och paret Carl och Lydia Ekdahls sadomasochistiska äktenskap blir till en studie i mänsklig förtvivlan när Philip Lithner och Emelie Florén ger dem kött och blod.
Det är barnets öga på tillvaron som skildras i berättelsen Fanny och Alexander.
När så pjäsens onda genius Edvard Vergerus (en snyggt nertonad Tobias Aspelin) gör entré och presenterar sin familj i biskopsgården så blir det som att kliva in i ett mentalt kylskåp eller rentav ett skräckkabinett. Bergman hade som bekant ett horn i sidan till prästerskapet, mot allt vad hycklande salvelsefullhet vill heta. De scener när Vergerus läxar upp Alexander är ett veritabelt övergrepp där hans ord och smekningar får mig att rysa i själen – väl instuderat och Rasmus Lindbergs regi suger ut det mesta av replikerna. Som en minikonferens i manipulativ psykopati med god assistans av Therése Lindbergs porträtt av en frystorkad fröken Vergerus.
Gunilla Röörs roll blir likt ett mänskligt nav, en trygg ankarplats i känslostormarna kring barnen som tydligt står i fokus i denna tolkning av pjäsen.
Pjäsen greppar över mycket och blir i sina bästa stunder likt en fresk över mänsklig storhet liksom småaktighet med Gunilla Röör som ett slags mänskligt nav, en trygg ankarplats i känslostormarna kring barnen som tydligt står i fokus i denna tolkning av pjäsen. Det är som sagt synd om människorna. Men knappast om Gustaf Adolf Ekdahl där Jonas Hellman Driessen basunerar: ”Jag står för omoralen!” och det känns upp till bakersta raden att han stormtrivs i rollen inte minst när han vänslas med en bedårande Kristine Gulbrandsen som Maja.
Världen är galen – så låt oss vara snälla och ömma med varandra, som Gustaf Adolf summerar livets gåta. En klen tröst, men dock en tröst.
Mycket känns igen från filmen "Fanny och Alexander" i Norrbottensteaterns uppsättning av Ingmar Bergmans historia.