Texterna är skrivna på svenska men somliga formuleringar upprepas eller varieras på meänkieli för att förankra dikterna i Tornedalen, vilket säkert ger den som i motsats till mig kan båda språken en djupare igenkänning. Jag använde ett finskt lexikon och klarade det mesta, men en ordförklaring längst bak i boken hade underlättat läsningen.
Mäki Sjöberg har skapat ett högst personligt uttryckssätt med sina korta och täta dikter, ofta en enda strof, aldrig längre än tio rader. Dikterna är rytmiska, några få betonande stavelser per rad. Talrika allitterationer och andra ljudupprepningar bidrar till musiken i hennes vers, som ibland påminner om fornnordisk poesi.
grinden
gnisslat ut och in
i gisten klagan övergiven
i ödslig bidan mörker
fallit
Stämningsläget i boken är melankoliskt, sorg och förlust präglar många texter. Svåra upplevelser som knappt går att uttrycka eller som diktens gestalter inte tillåter sig sätta ord på. Författaren lyckas med det paradoxala att med sina ord ge röst åt ordlösheten. En mor nynnar för sitt förstfödda barn men hon har förlorat det redan i nästa dikt, som är ett sorgens svartvita, stelfrusna fotografi:
den svartvita bilden
det svartklädda paret
den stela, mörka sorgen
den lilla i vita kistan
på mörka granrisbädden
mot vita snötäcket
Som kontrast till de inledande dikternas sorg finns en liten svit dikter i ett mestadels ljusare tonläge, en rad minnesbilder från barndomen under titeln ”längtan till ljusa kvällens lek” ”kaipo valosan illan leikkiä”.
Samlingens perspektiv är tillbakablickande, det är en bok full med hågkomster från ett långt liv. Tiden läker inte alla sår, men de många år som gått har verkat försonande och gett en barmhärtig lindring.
i tiden som vandrar
har saknaden stumnat
har bilder bleknat
och skingrat
minnen av minnen
Den långt drivna ordknappheten blir ibland kryptisk, men som helhet är Majvor Mäki Sjöbergs bok en liten pärla i ett nyligen påbörjat originellt och spännande författarskap.