Knappast banbrytande eller hejdlöst nyskapande jazz, men ett klart njutbart förvaltande och förädlande av dess kulinariska tradition, där varje musikalisk rätt är så vällagad, smakrik och precis lagom upphettad för att få snålvattnet att rinna.
Fats Dominos ”I’m walking” börjar som skönt boogielunk men tas snabbt till andra energinivåer via upphettning, förtätning och finhackande. Här bjuds också på vindsnabba brasilianska tongångar, ett storslaget klangpanorama i ”Willow weep for me”, en underbar Carpenters-hyllning och en ”Cry me a river” så sanslöst ösig att till och med publiken börjar svettas.
Deborah Carters glädjefyllda utstrålning höjer temperaturen till somriga nivåer och hennes fraseringskonst är en oavbruten källa till förundran. På samma gång värdigt lugn och sprittande av energi och pilsnabba vokala rörelser, där rösten inte sällan blir ett instrument i ystert meningsutbyte med de andra.
Lika tokimponerande är Mike del Ferros elfenbenshantering. Med mästerlig tajming portionerar han ut sina klangsjok, som ett barn med mycket spring i benen som gång på gång skuttar ur det snörräta ledet men aldrig halkar efter. Att denna operasångarson innan jazzbacillen slog till var påtänkt för en karriär som konsertpianist märks, inte minst i det lyriskt fulländade pianosolo som inleder fantastiska ”Miron”, ett mäktigt framskridande ”anthem” där Danne Johanssons trumpettoner blir till ett vandrande norrsken på en norrbottnisk midvinterhimmel. Kvällens vinnare om gåshuden får rösta!
Vid sidan av bandledare Johansson utgörs kvartetten av tre rutinerade musikanter geografiskt spridda från Piteå i söder till Gällivare i norr. Tommy Lakso ger den strängbaserade flyhäntheten ett ansikte och med Jerker Johansson på trummor och Hanz de Waard på kontrabas är rytmsektionen inget annat än ett outtröttligt svängighetsmonster.
Andra set inleds med skojigt latinskumpiga ”Bunga bunga” för att sedan utmynna i en smärre orgie av hyllningar – till jazzens grundläggargiganter som Count Basie, Duke Ellington och Ella Fitzgerald, men också till de unga Framnäs-rookies vars spirande jazztalanger Carter och Del Ferro vattnat och pysslat om under några dagars inspirerat workshoppande . Återväxten säkrad! 100-årsjubilerande Ella Fitzgerald får en fin tribut i ”The first time I heard Ella”, ”Purple Gazelle” är en skönt rumlande tolkning av Ellington/Coltrane-klassikern ”Angelica”, och kvällen avslutas med groovemätaren på rött i en brottarversion av ”You’re driving me crazy”, odödliggjord av bland andra ovan nämnda Ella F.
Allt sammantaget, en stålande kväll!