Föreställningen "Warrior women" bygger på Svetlana Aleksijevitjs bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Aleksijevitj utsågs till nobelpristagare i litteratur 2015.
Teater
Warrior Women
Text: Svetlana Aleksijevitj
Koncept och performance: Karina Holla
Regi: Mette Bouhuijs
Medverkande: Karina Holla
Scenografi: Theun Mosk
Kostym: Fer Smidt
Musik: Rikard Borggård
Teknik: Frank van Schie
Produktion: Compagnie Karina Holla, Amsterdam och Teater Giljotin, Stockholm.
Gästspel Norrbottensteatern, Luleå. 9 november
Föreställningen ”Warrior Women”, som just nu gästspelar på Norrbottensteatern, bygger på texter ur Svetlana Aleksijevitj bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. I den berättar en kör av röster. De som intervjuats är kvinnor och de har alla varit soldater i Stalins armé under andra världskriget. Många av dem har legat vid fronten, deltagit vid slag och upplevt belägringen av Leningrad. Många, många har släpat soldater från slagfälten där man dödade varandra i närstrid. ”Benen som krasar”.
Flera kvinnor beskriver en kompakt doft av blod. Färgen röd, för alltid förknippad med blodet, är omöjlig att bära på sina kläder. Kropp åt rösterna ger den holländska performanceartisten Karina Holla kropp i föreställningen ”Warrior Women”.
Scenen består av ett vitt rum med spräckliga väggar. En hög med brungrågröna vapenrockar gömmer ett vitt och ett rött tygstycke. Holla står själv i enkel vit blus och svarta byxor, ett svagt vitsminkat ansikte, en röd mun och intensiv blick. Blicken, den svarta, går inte att undgå på de 90 minuter som föreställningen pågår. Inte ens när jag lägger mig för natten och sluter ögonen.
Holla jobbar med mimarens uttryck och ansiktet är centralt för gestaltningen. Men även kroppen är viktig, spelet är dock oftast återhållet, stiliserat, till och med tyst då smärtan i berättelserna är så starka. Musiken i sin tur associerar till krigets ljud.
Trots de smärtsamma berättelserna har Holla och regissören Mette Bouhuijs, och därför trogna Aleksijevitj ton i boken, funnit sätt att göra ”Warrior Woman” uthärdlig och varm. Ett mirakel säger läkaren när ett brev hemifrån får döden att hejda sig en stund innan den unga soldaten dör. En berättelse om kärlek och en brudklänning sydd av bandage – och vi får le en stund tillsammans med den lyckliga bruden där hon i minnet står mitt i kriget.
Urvalet av berättelser imponerar. Några få berättelser och tyngden från boken består; sorgen över de unga döda som sökt sig till armén för att de trodde på kommunismen, det grusade hoppet över att freden skulle bestå men ”nu dödar vi varandra igen” eller det grymma mottagandet av de kvinnliga soldaterna efter freden. Kvinnorna som återvände blev ifrågasatta, föraktade och kallades horor då de stridit tillsammans med männen. Många förblev ogifta. Och ändå, som en av de intervjuade säger, vad kan man göra annat än att ”försöka älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.” En uppmaning som i allra högsta grad är nödvändig 2023 när Europa återigen dagligen tvingas tala om kriget.