I inledande ”Atamé” får Annabis högstämt melankoliska stämma sällskap av en midnattsmörk fiol och dovt smattrande slagverk, varpå blåset sveper in som en mörkt skimrande brokad, markerande starten på två magiska timmar där arabiska tongångar möter såväl fria som funkiga och cocktaileleganta varianter av det afroamerikanska musikderivat vi kallar jazz. Ett möte vars sömlöst otvungna karaktär nog till stor del får tillskrivas det lyhörda samarbetet mellan Annabi och norske gästdirigenten Ole Jørn Myklebust, känd bland annat som samarbetspartner till Mari Boine.
Att säga att Amina Annabi använder rösten som ett instrument må låta som en praktklyscha men jag hittar inga andra ord; ena stunden tvinnas hennes ordlösa sång samman med de snabbt drillande blåsinstrumenten, i nästa stund gör hon gemensam sak med slagverken i en rytmiskt stötig, högenergisk vokalhantering.
Flera av sångerna handlar om mänskliga rättigheter och inte minst om kvinnlig frigörelse; Annabi berättar passionerat om sin mor och mormor som viktiga förebilder i denna kamp, och till kvällens höjdpunkter hör stycket om den tunisiska revolutionen, där storbandsblåset formerar sig som en svärm stenhårt disciplinerade jordgetingar, en dovt surrande fond mot vilken Annabis röst euforiskt stiger mot allt högre rymder.
Storbandet genomför sitt uppdrag med svindlande säkerhet, pådrivna av trummisen Magnus Öström som angriper sina attiraljer med finessrik outtröttlighet. Sax-, trumpet- och trombonsolisterna lägger ut texten med sedvanlig elegans och de tunisiska mästermusikanterna Emir Bouzaabia på oud, Yiadh Labbene på fiol och Béchir Nafati på slagverk bidrar med ytterligare utsmyckningar till den rikt ornamenterade helheten.
Annabis glädjefyllda utstrålning är synnerligen smittande och förutom att sjunga dansar hon med konstfull entusiasm och uppmanar mer än en gång publiken att göra detsamma. Stora delar av konserten känns onekligen som en tvekamp mellan den finkulturella artighet som fjättrar publiken vid stolarna och den svårbetvingliga danslust som rytmmonstren på scen genererar. När det drar ihop sig mot final och publiken formligen pulvriseras av eggande rytmer förmår äntligen åtminstone delar av auditoriet att resa på sig och släppa loss. Fattas bara annat!
Som Ole Jørn Myklebust påpekade i en intervju häromdagen är Norrbotten Big Band föredömliga genom sin inställning till storbandet som ett format snarare än en genre, och jag kan inte annat än önska dem lycka till på deras fortsatta upptäcksfärd genom all världens ljudrum. Där finns ännu många klanger kvar att upptäcka och omformatera till något vi kan välja att kalla jazz.