Ett stort antal kulturella episoder av större och mindre vikt, ett närmast ändlöst persongalleri och insprängda, essäistiska eller berättande sjok som skapar omväxling i kulturparaden.
Och precis som under läsningen av de tidigare böckerna önskar man emellanåt att karln ville glömma några namn då och då, ta en paus från den representativa högfunktionen bland kulturvärldens yppersta och istället koncentrera sig på just dessa avsnitt med en långsammare, djupare andning. Nu sträcker sig skildringen nutida mellan 1995 och 2005, och visst är det roande att läsa om den vresige nobelpristagaren Naipaul eller den patologiske Gyllensten vars härsklystnad gör att han sparkas ut ur Svenska Akademien, inofficiellt förstås. Men Wästbergs småskvaller är ofta godartat, lätt avslaget.
Och de dagboksrelaterande avsnitten lider svårt av detta mikroperspektiv som är så starkt förknippat med hela hans personlighet och författarskap. En förträfflig och representativ plikt, en slags ambassadör i ständig beredskap att företräda kulturen, litteraturen, idealen. Inte överraskande rymmer memoardelen åtskilliga uppskattande ord om en annan ambassadör, en förträfflig Sverker Åström. Bokens personregister upptar arton sidor, ca 600 namn.
Idealen är värda respekt och försvar, Wästbergs hängivna demokratiska, antikoloniala och pluralistiska kamp är enastående. Han lågar mot förtrycket, hela världen runt. Samtidigt glider han igenom det samtida och inhemska kulturlivet i idyllisk harmoni, endast Jan Myrdal och Lars Gyllensten tycks han avsky uppriktigt.
Bäst är han ofta i anekdoten, krumelurerna ur kulturhistorien, ur Stockholmsannalerna. De passar hans kynne, storpojken som aldrig får nog av sin samlariver och upptäckarglädje. Memoarens roligaste avsnitt handlar därför om den oförbätterlige Malte Liewen Stierngranat, en skälm som livet igenom (1871-1960) levde på förmögna kvinnor. Han dör hos fröknarna Tjernberg i Gränna efter ett liv i det fabulösa förförandets konst. Framgångsrik, obeständig, vältalig, men kanske aningen grund.