Ungefär som overheadbilder som glider isär allt eftersom föreläsningen går. I ena bilden är allt ungefär som förr, en gammal välfärdsstat med trötta åtgärder mot segregation och extremism, i den framtida bilden är övervakning och nationell trohet grunden för ett diktatoriskt styre.
Det är en sorglig bok med ett malande terrordåd i bakgrunden, en attack mot en seriebutik i Göteborg och en boksignering där. En av dessa prövostenar där provokation och yttrandefrihet kolliderar, författaren har funnit nödvändigt att till varje pris smäda islam och butiksägaren har det lätt förklädda namnen Christian Hondo, nästan som Charlie Hebdo.
Dystopi av ett nytt slag alltså, en slags valfrihet mellan vilket Sverige vi vill ha, de två alternativen spelar upp sig varje dag på världsscenen. Romankonstruktionen rör sig mellan dessa nivåer, och författaren själv kliver in i handlingen med barn och muslimsk tro. Den kvinna som deltog i terrordådet möter han när hon tvångsvårdas på en psykiatrisk klinik. Hon skriver en berättelse om hur hon kommer från framtiden där Sverige omvandlats till fasciststat med syfte att förtrycka muslimer. Vid varje besök överlämnar hon en manuskriptbunt. Svenska värderingar, total statslojalite (samhällskontrakt), rättslöshet i vidrig blandning. ”Sverigefienderna” bor i övervakade getton och de som opponerar sig spärras in och tvingas på en evig fläskdiet. I den vanliga vardagen kommer hon från Belgien med en traumatisk livsberättelse av tortyr och hjärntvätt bakom sig.
Anyuru, som jag mest mött som poet, skriver här en rak och hård prosa, gränsande till deckarsakligheten, för att inte säga torftig kyla. Jag blir aldrig riktigt vän med hans roman, den rör sig mellan en fiktion som hålls tillbaka och en realism som skruvas upp och lyckas inte övertyga med någondera. Desto mer förvillar den, är majoritetssamhällets breda tolerans ett hinder eller en tillgång? Är karikatyren av detsamma en kritik eller en varning? Om både en dystopisk diktatur och en vardagstrött pluralism är dåliga alternativ, vilken framtid finns då över huvud taget? Anyurus fiktionssamhälle blir ett självändamål, skräcken ersätter förnuftet.
Men som världen utvecklar sig finns det skäl att upprepa bokens titel, de ord som författarhustrun riktar till terroristresenärerna: . ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Oavsett om verkligheten föder högerextrem terror eller islamistisk.