Fotobok
Grouse City
Anders Alm
Hippiekollektivet AB
Det är hög tid för den där resan. Med höghastighetstempo går Kiruna in i framtiden. Kvarter rivs, kratrar uppstår, hus flyttas och byggnader uppförs. Människorna, bosatta och återkommande besökare, hinner liksom både med och inte.
Anslaget för Alms fotografiska promenad kan benämnas essäistiskt. Han låter sig ströva fritt, både i nuet och bland sina egna tidigare fotografier för att återerövra en plats.
Bilderna har placerats i en bok som påminner om det där mjuka fotoalbumet vi fick på 1980-talet när filmrullar skickades till labb och återkom som negativ och kopior. Utan förklarande texter som datum, namn på personer eller platser får läsaren nu själv inta den vandrande hållningen. Ställa sig frågor. Betyder de vardagliga bilderna på människor och platser något för mig? Befriande nog saknas den blick som så lätt kan trä ett exotiskt filter över vanligheten. Den som i sin gråa sten-, grus- och snögloppsverklighet är ful - och från ett annat perspektiv oändligt vacker. I Kiruna handlar skönheten till exempel om Järnvägsparken med sina krokiga björkar formade till en naturens spetsvirkning, om Bror Marklunds klocktorn, om underjordsgruvan.
Men vardagligheten som ska fångas utan att arrangeras är samtidigt ett problem. Snår blir gärna bara snår, en motorcykel blir en motorcykel. Stundtals saknas den laddning som skulle vilja dra betraktaren in i bilden - och uppskattas när den finns: i blicken hos det lilla barnet på badhuset, hos barnet på dansträning, hos Jan Johansson från musikgruppen Jord.
Som komposition är bilderna, och oaktat att där finns ett motiv, ofta liksom tomma i mitten. Helt medvetet givetvis men kan upplevas som om ögonblicket just gått förbi. Desto starkare blir bilden när den vibrerar av lågmäld energi, av en valborgsmässoafton, när inga vintrar ännu rasat ut. Just det fotografiet saknar en människas blick, men har tydlig riktning och ett intressant narrativ. Kanske särkilt för den som varit ung i de blåa vårarnas landskap, med gegga under fötterna och alldeles för kallt för vårjacka vid elden.
Kanske har Anders Alm med ”Grouse City” utmanat sig att stretcha vardagsbilden lite ännu längre än tidigare. Kanske är den ett behovstryck. Alltså en bok i den begränsade upplagan för dem som värderar innehållet allra mest - och som snart kan visa sig vara viktiga för det gemensamma minnet. Jag tycker det är ett värdefullt begrepp för litteratur.
Fotnot: 2015 fick Anders Alm tillsammans med journalisten Marianne Söderberg (text) Sune Johnsson-stipendiet för boken ”Jorden han ärvde”. Tidiga verk. Inside (1984) och Den barnlösa byn (1995) tillsammans med Lars Elenius (text).