Stacie Collins presenteras komma från "countryns mecka" Nashville och upp på scen kommer mycket riktigt ett band i full mundering med cowboyhattar, boots och scarfar. Första intrycket är delat mellan en firmafest med cowboytema och en äkta rivighet på en rockfestival. Publikens händer som är nedstoppade i fickorna och ett kroppsspråk som på sin höjd försiktigt gungar tar lite död på båda.
I början är det svårt att avgöra om det är publikens låga nummer och det bristande engagemanget eller om det helt enkelt är bandet som inte är bra, men när låten "If you wanna get to heaven" kommer på så är det svårt att inte fatta tycke för den näst intill sprakande sångerskan. Med hennes energi, ett frigörande scenspråk och ett munspelande som känns.. coolt? förvandlar hon gungningar till guppningar och de statiska stampningarna till rörelser med känsla.
Men trots att Stacie Collins inte ger upp trots den, lite väl, loja publiken och trots att de lyckas sudda bort känslan av en firmafest med spex så räcker det inte hela vägen för att man ska glömma sina frusna händer. Så när sångerskan säger "We love Sweden, Sweden rocks" känns det föga genuint.
Stacie Collins i en murrig krogmiljö där ölen dricks ur kannor? Ja. Stacie Collins på Kirunafestivalens första dag klockan 19? Nej.