I rödrutig skjorta möter Mikael Wiehe oss i lilla salen i Kulturens hus. Om någon i publiken skulle ha inbillat sig att detta blir en kväll där vi får njuta av lite finstämd underhållning kommer svaret direkt. Det här är snarare kvällen när vi kanske inte direkt ska rocka röven av högern men i alla fall stoppa borgarna i papperskorgarna, känna stanken från Handelsbanken och krossa kapitalismen i största allmänhet. Eller i alla fall fantisera oss tillbaka till en tid när viktiga vissångare beväpnade med akustiska gitarrer avlossade automatsalvor av latinamerikansk folkviseton riktade mot överheten och kanske Abba.
Det är såklart ingen enkel sak att ha varit den där killen och dessutom fortsätta vara den där killen. Om Wiehe någonsin anklagats för att sakna självdistans så måste man verkligen säga att han nu lägger manken till när han försäkrar oss att han släpat med sig hela sin diskografi, sin silverpenna för signering och att han gärna kommer att låta sig fotograferas av våra nya fina telefoner. Det är helt okej att vara medelklass på den här socialistiska kampkonserten. Nåväl.
Att säga för mycket om Wiehes hantverk känns lite löjligt. Det här är en artist som skrev in sig själv i visböckerna för länge sedan och det kommer sig naturligtvis inte av en slump. Han kan konsten att berätta, old school och det är verkligen inte kattskit. En del rena publikfrierier äger också rum, vi serveras Flickan och kråkan som extranummer och även Mitt hjärtas fågel. Farbror vis-skatt kan rycka fram en briljant melodi ur rockärmen när som helst.
När Wiehe pratat om hur fascismen i Europa tycks ha fått ny luft under vingarna, konstaterar han att vi ”har en god kamp framför oss”. Så det är väl bra att han har laddat om bössan då. Lyckas trubaduren entusiasmera några till att lyfta på rumpan och bidra så är det utmärkt. Men när vi ska käka vildsvin i slutet av äventyret kan vi väl surra honom i trädet? Protestsångaren är en enerverande älskling. Men ändå en älskling.