Citatet är hämtat från Bo Erikssons nya bok ”Sturarna”, en innehållsrik och dramatisk skildring av Sture-släkternas uppgång och fall under 1400- och 1500-talen. Det var en våldsam tid med blodiga krig och hänsynslös maktkamp mellan högadliga släkter om vem som skulle styra landet. Kampen slutade med Sturarnas undergång och Vasaättens seger.
Bo Eriksson, professor i historia vid Stockholms universitet och specialist på svensk 1500-talshistoria, har också gjort sig känd som författare till en rad populärhistoriska verk. Han har skrivit om slaget vid Lützen, och för ett par år sedan kom hans ”Monster: en världshistoria om det skrämmande”.
Hade Shakespeare levat i Sverige skulle han kunnat hämta stoff till många dramer från händelser som Stockholms blodbad, då kungen Kristian II lät avrätta 90 svenska unionsmotståndare, eller de fasansfulla Sturemorden som Erik XIV och hans beryktade rådgivare Jöran Persson lät utföra 1567. Någon Lady Macbeth hittar man kanske inte i Sverige, men det finns gott om kvinnor med dramatiska levnadsöden.
Eriksson tecknar också levande porträtt av epokens starka kvinnor, som Sten Sture den yngres hustru Kristina Gyllenstierna och Märta Sture, hon som genom Sturemorden förlorade sin man och två söner. Efter att maken dött i kriget mot danskarna tog Kristina Gyllenstierna ledningen i det belägrade Stockholm och vägrade först att öppna stadens portar. Kristinas skiftesrika liv, som så småningom kom att styras av systersonen Gustav Vasa, skulle vara värt en egen bok.
Danskarna lovade amnesti och Stockholm kapitulerade. De svenska frälsemännen och deras hustrur bjöds in till Kristian II:s kröningsfest i Storkyrkan och på Stockholms slott. Adelsfolket festade i tre dygn med mat och dryck och roades av torneringar och gyckelspel, men sedan slogs slottsportarna igen av beväpnade vakter. Stockholms blodbad väntade.
De dramatiska och våldsamma kapitlen omväxlar med resonerande och kommenterande avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om tidens propaganda. Den berömda skulpturgruppen i Stockholms Storkyrka, ”Sankt Göran och draken”, lät Sten Sture beställa och uppföra efter segern över danskarna i slaget vid Brunkeberg 1471. Symboliken är lättbegriplig: Sten Sture är den ädle riddaren som med sitt höjda svärd besegrar draken Danmark.
Eriksson visar också på hur olika skrifter skrevs i propagandasyfte, som till exempel Sturekrönikan, vars första del förhärligar Sten Sture den äldre, medan danskarna beskrivs som falska lönnmördare. Fake news, skulle man väl säga idag.
Jag kollade min gamla ”Sveriges historia”, Carl Grimbergs allmänt använda lärobok, och fann att Sturekrönikan citerades och att dess värderingar fortfarande spreds i folkskolan så sent som på 1950-talet.
Eriksson skildrar Sten Sture den äldre som en maktlysten och hårdför politiker. Samtidigt ifrågasätter han den svartvita skildringen av Erik XIV som vansinnig och Jöran Persson som en illvillig och hatfull skurk. Kanske fanns det en sammansvärjning mot Erik, kungens paranoia kan ha fog för sig. Kanske fullgjorde Jöran Persson sina uppgifter med den brutalitet som den tiden krävde.
Eriksson har skrivit en fängslande bok. Hans språk äger skönlitterära kvaliteter och i likt Peter Englund har han lyckats blåsa liv i de historiska gestalterna och skapa en populärhistorisk men väldokumenterad berättelse, som på ett uppfriskande sätt skiljer sig från akademiska knastertorra avhandlingar.