Dans
D.I.S.C.O.
Koreografi: Josépha Madoki aka (också känd som) Princess Madoki
Medverkande: Rémi Bajramie aka Waabee, Daniela Barbieri, Suzanne Degennaro, Célia Derrahi, Mario Dúran, Oumrata Konan, Paul Moscoso aka Paul de Saint Paul och Mathis Saïd
DJ: DJ Naajet
Kostym, scenografi: Mario Faundez
Ljusdesign: Florent Ecrohart
Ljustekniker: Marine Stroeher
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå. Kulturens hus, 19 september
Iklädd en fluffig flerfärgad kort jacka vågar så en ensam dansare sig upp på golvet. Han tar han de där välkända dansstegen med omväxlande en fot fram från 1970-talets discogolv. Rytmen fortplantar sig i kroppen. Det börjar svänga och fler glittrigt festklädda ansluter för att dansa med sig själva. Golvet mellan dem blir en spelplats för känslor, drama och mooves.
Koreografin bygger på dansstilen waacking. Precis som hela discokulturen utvecklades den i gaykretsar i 1970-talets USA. I ”D.I.S.C.O.” skapar de för waacking komplicerade roterande handrörelserna, tillsammans med den rytm som vandrar genom kropparna, en särskild dynamik i rummet.
I DJ Naajets mix ingår även senare decenniers dansmusik med hårdare puls än 1970-talets mjukare flöde. I ett längre parti hoppar därför dansarna på stället medan huvud och armar fortsätter röra sig enligt waackingens tradition. Det är som om dansarna snart ska lätta från golvet och flyga.
Och visst är det precis vad som berättas i ”D.I.S.C.O.” En natt kan vi samlas och under många timmar dansa oss till en känsla av tyngdlöshet och glädje. Utan att tänka på i morgon kan vi med våra kroppar närma oss människor för närhet och sex.
”D.I.S.C.O.”, här i betydelsen ”Don’t Initiate Social Contact with Others”, skapades under pandemin när vi inte alls kunde samlas för att dansa. Under de åren ställde sig koreografen Madoki frågan om något därför för alltid förändrats. ”D.I.S.C.O.” säger att vi nog återhämtar oss igen. Vi vill vara nära.
Men – en discokväll kan också bli lite enformig. Låtarna är långa, rytmen väl monoton. Man känner att man, precis som dansarna i föreställningen, måste gå ut och röka. I ”D.I.S.C.O” blir vissa partier i slutet, som när gruppen snurrar en discokula mellan sig, också för utdragna och storyn om våra kroppars önskan efter glädje och människor, tömmer sig tyvärr redan innan föreställningen är slut.