Litteratur
Ingela Strandberg
Nattmannen
Norstedts
Rackaren var dräng åt bödeln och fick ta rätt på liken efter självmördare och efter brottslingar som hängts och gräva ned dem i galgbacken. Han hade också som uppgift att slakta och flå hästar, ett arbete som ingen vanlig slaktare ville åta sig. Rackaren körde också bort avfall. Dessa skamfulla arbeten skulle utföras på nätterna.
Alla bokens dikter kretsar kring Nattmannens fasansfulla arbete. I Strandbergs bok växer han till en kraftfull mytisk gestalt, vars hantering blottlägger tillvarons mörker och död. Nattmannens lidande inför livets grymheter delas av läsarna, på gränsen till det outhärdliga, samtidigt är dikterna smärtsamt vackra:
Jag tålde inte heller
de nakna hästarna
sen jag dragit av dem deras hudar
… de unga mödrarna
kunde jag aldrig glömma
Inte heller de strypta barnen
Deras tunna blå ögonlock
Fönster in till det som aldrig varit
Ett annat jag, som förmodligen är författarens röst, talar också i dikterna, den som ser Nattmannens gärningar, den som blir hans tjänare och som drabbas av samma äckel och samma ångest som han, men också av den märkliga fascination inför livets nattsidor, som lockat sagoberättare och diktare i alla tider.
Dikterna lever i lantliga landskap med hästar och kor, hembygdsgårdar och busskurer men också under en oändlig stjärnklar rymd. Busskuren förvandlas till ett observatorium om natten, ”Plejaderna vaktar mig/när jag för djuret i mig/till betet längst bortom landsvägen”.
När Nattmannen gått sin väg utan att vända sig om, står diktens jag kvar ensam,
Schersminerna blommar fast det är vinter och ”jag vet inte/ om jag håller/ på att födas/ eller dö.”
Vi lever i en apokalyptisk tid med klimathot, krig, flyktingströmmar och farsoter. Kanske speglar dessa svindlande grymma och sköna dikter vår tids våndor. Jag tror att Kerstins Strandbergs samtidigt både enkla och komplicerade diktkonst i ”Nattmannen” kommer att räknas till de stora lyriska händelserna i Sverige år 2020.