Det finns nämligen en sorts fortsättning när Sara Bergmark Elfgren skriver på egen hand. I hennes nya roman ”Norra Latin” saknas förvisso Mats Strandbergs avtryck. Duon var faktiskt bättre men Sara Bergmark Elfgren förvaltar trots allt någon hon och Mats Strandberg påbörjat, vilket framför allt märks i persongalleriet. Färre karaktärer, men tydliga, dock med viss reservation för stundom stereotypa drag. Att låta en av huvudkaraktärerna, Clea tillhöra Stockholms kulturelit medan den andra huvudkaraktären Tamar kommer från nedre medelklass i Jämtland blir lite övertydligt. Samtidigt ett effektivt synliggörande av de fördomar som kan frodas mellan stad och land och givetvis klass. Exempelvis får Tamar frågan om hon jobbat bort sin dialekt på bred stockholmska av romanens stenrika playboy Tim, varav hon svarar; ”nej, har du?” En passus som fick mig att le i alla fall.
Handlingen är som romanens titel avslöjar förlagd till Stockholm och den numer nedlagda gymnasieskolan Norra Latin – en av de fem stora läroverk som byggdes kring förra sekelskiftet i Stockholms innerstad. Idag är Norra Latin ett konferenscenter – i romanen har det återuppväckts och där går Clea och Tamar med sina klasskamrater på teaterlinjen. Men något lurar i skuggorna i denna ståtliga stenbyggnad. En tragedi sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk som förvandlats till en vandringssägen. Och visst här förekommer också magi, mystiska väsen, en hel del Shakespeare och gammal hederlig humanistisk skolning.
Allt förlagt till nutid men med doft av en tid då filosofi, litteratur och språk hade en ställning som en uppburen lärdom.
Främst är det dock en samtidsroman där tonårens turbulenta tid ges gestaltning där kärlekshistorien mellan de vackra paret Clea och Tim, rika och berömda sedan barnsben, är central, liksom Tamars utanförskap i en stad och en miljö fjärran från Östersunds välkända gator.
Språket är drivet, liksom handlingen. En bok för en dag i soffan. ”Norra Latin” uppmanar nämligen till sträckläsning.