Konst
Annika Persson Åkeblom
Objekt och broderier,
Konstgillet i Enter gallerian i Boden
Vid en residensvistelse för något år sedan i franska Grez-sur-Loing, där hon fick tillgång till ateljé utan utrustning för 3-dimarbete, var hon tvingad att byta till en annan teknik. Måleri var inte ett tänkbart alternativ men broderi var något som hon växt upp med. Så hon utnyttjade residensvistelsen till reflektioner kring tider som flytt och människor som levt och format hennes eget liv. Hon vände sig bakåt till sin egen och sin släkts historia. Inför sin vistelse i Grez tog hon med sig fotografier från det som varit och använde dessa som utgångspunkt för sitt arbete. Med sytråd och i stygn efter stygn erinrade hon sig tider som flytt och fäste dem på vitt tyg, ett långsamhetens lov. Begrundandet som metod och en oändlig räcka av tid, tankar och minnen som fästes på tyget.
Den tunna sytråden och stygnen i de övervägande svartvita bilderna ger nerv åt varje linje i broderierna. Linjerna bildar spretiga konturteckningar utan valörer, som drivna ur en egensinnig reservoarpenna. Ibland, fast rätt sällan, kombinerar hon uppteckningarna med fastsydda plastremsor eller tylliknade applikationer i gles väv. Hon undviker att göra sammanhängande broderade ytor för att skapa sammanhållna texturer och poängterar i stället ytor genom att betona mönsterformer och accentuera med färgad sytråd. Som exempelvis i bilden ”Familjen” där gardinerna fladdrar bakom den uppklädda familjen som sitter ”fint” nersjunkna i soffan. Eller i bilden ”Vad hände sedan” där mönstret i barnens kläder framhävs med färgad sytråd.
Det allvarligt tillbakahållna, rent av kontrollerade uttrycket i bilderna svarar väl mot förlagornas uppställningar av människor som välvårdat och prydligt låtit sig fotograferas. Allvaret i poserandet inför kameralinsen återspeglas i bilduttrycket, men de tyglade broderade motiven blir, i mitt tycke, mer borttonande glesa minnen än spännande gestaltningar men det är kanske det som är meningen. Hon känns alltför tillgiven motiven för att kunna ta ut svängarna. Annat är det med de skulpturala delarna i utställningen, här har tankesprången fått fritt spelrum. Rostiga upphittade objekt tagna ur sina sammanhang får nya innebörder presenterade i nya kombinationer, ibland försedda med accentfärger och diverse attribut. En upprest hoprostad grov kedja blir en skällande hund i verket ”Kedjereaktion”. I verket ”Ursprung” som består av broderade kuddar ovanpå gamla rostiga resårmadrasser på spegelglas, allt vilande på en sängram i metall, förenas utställningens två olika uttrycksformer och blir en berättelse om tidens gång, ursprung, anor och förgänglighet. I den fruktbara kollisionen mellan de två visuella språken uppstår en ömsesidig förstärkning av det konstnärliga uttrycket. De tillbakahållande lojaliteterna gentemot förlagorna bryts och lämnar mer utrymme för fantasifulla och personliga utsagor.