En av vår tids bortglömda röster har åter fått liv

Han tillhörde en gång en av Sveriges mest lästa författare och idag är han mer än bortglömd.

Roger Melin har närmat sig väckelsegiganten Carl-Olof Rosenius i en fiktiv brevväxling mellan Rosenius, i andlig landsflykt på Island och hustrun Agatha, hemmavid med omsorger och oro om familj och äktenskap.

Roger Melin har närmat sig väckelsegiganten Carl-Olof Rosenius i en fiktiv brevväxling mellan Rosenius, i andlig landsflykt på Island och hustrun Agatha, hemmavid med omsorger och oro om familj och äktenskap.

Foto: Pressbild

Recension2023-10-10 18:52
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Titel: Låna världen en röst

Författare: Roger Melin

Förlag: Antikvariat Roger Melin

Carl-Olof Rosenius, son till en västerbottnisk präst och känd som en av grundarna till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en av de tyngsta frikyrkorna. Hans dagbetraktelser var en av de vanligaste böckerna i fromma hem i norra Sverige, jag tror mina föräldrar i perioder läste honom just dagligen. Hans porträtt syntes så ofta att man kunde ta honom för en granne. Född 1816, död 1868. 

Roger Melin, den trägne, har närmat sig väckelsegiganten i en fiktiv brevväxling mellan Rosenius, i andlig landsflykt på Island och hustrun Agatha, hemmavid med omsorger och oro om familj och äktenskap. Carl-Olof tvivlar i tron och på sig själv, Agatha står fast och stöttar. Grubbel och visshet, dikotomin var det andliga livets motor, en kraftkälla och en ständig fara. 

Rosenius brevväxlade flitigt, mest med Maja-Lisa Söderlund, från Frostkåge i Norra Västerbotten. En from låga som bekämpades av biskop Franzén, länsman och kyrkoherden i oskön förening, men uppmuntrades av Rosenius. Melin höjer Rosenius tvivel och ruelse, i likhet med P-O Enqvist söker han förlösning i det vilda Island, han vill hitta sina egna ord, sin tro, sitt hopp. Breven till hustrun pendlar mellan ömsinthet och ett visst förakt, han har ledsnat på hennes orubblighet, tron måste alltid vara en ny väckelse. 

Storpredikanten Rosenius blir den konstnärliga tvillingsjälen, den kreativa anden som förtvinar när rutinen infinner sig och glöden falnar. Det fungerar sådär, Rosenius hade nog sin troskamp, den rätta vägen var en komplicerad och intellektuell strid. Men var skon klämmer blir aldrig riktigt klart och jag irriterar mig på de språkliga anakronismerna, ”kommunicerade” och ”inkluderade” verkligen Rosenius i sin tid? 

Nå, han är nu påmind om, stiftelsepredikanten som var större än någon influerare kan drömma om att bli, och med det mest väldiga budskapet. Undra på att han flydde till lavafältens kravlöshet.